BRÖDRASTRID. 345

När drottningen fick veta detta, blevo hennes väna kin-
der än röda, än bleka, och hon utbrast: +O ve, den sorgen
övervinner jag aldrig! Ve mig för alltid, att hon någonsin
skulle Sverige sel» Folket skall ha blivit så harmset, att
Valdemar måste företaga en vallfärd till påven för att få
avlösning för sin synd.

En dag stodo Valdemar och Magnus mot varandra som
öppna fiender. Med en god krigshär bröt denne år 1275
in I Västergötland för att möta sin broder samt skickade
honom den hälsningen, att nu ville han antingen vinna
riket eller sätta livet till. Konungen hade sin här lägrad
vid byn Hova strax söder om Tiveden, men själv var
han icke hos den, när det gällde, utan hade sökt ut åt sig
en annan plats i närheten. Medan han låg där och sov,
vann hans broder åt sig en krona. Härom förtäljer Rim-
krönikan:

»Då lade konungen sig neder

och vart där så länge att sova,

att striden var ändad i Hova.

Några hörde mässan och andra såto,!
somliga gingo och somliga åto.
Drottningen hon lekte schacktavel?

och tänkte, att hertigen hade ej avel.?
Men då botade han så kittlarne medan,
att den var glad, som först kom dädan.»

Valdemar vaknade vid att en blodbestänkt ryttare kom
rännande och berättade, att konungens män voro slagna
och flydde ut i mossar och kärr. Valdemar följde deras
exempel men blev tillfångatagen och måste omsider avstå
riket åt Magnus. Men då han icke kunde låta bli att stämpla
mot konungen, blev han slutligen tagen i fängsligt förvar —
»till förbättrande av hans seder», såsom det hette. Han hade,
yttrar en historieskrivare på 1700-talet," »ådagalagt, att det
varit honom lättare att leva utan krona än utan fruentimmers
sällskap». I fängelset behandlades han väl. År 1302 dog han

1 Nämligen sysslolösa. — ? Spelade schack. — ? Ej förmådde ut-
rätta något. — ' Lagerbring.
