MAGNUS LADULÅS. 353

hörde var och en av dessa uppgifter till ett särskilt
stånd.

När viktiga frågor skulle avgöras, kallade konungen till
sig de förnämsta av det andliga och det adliga frälset för
att rådpläga med dem. Ty han måste på förhand vara
säker på att han ej skulle få de mäktigaste i riket emot
sig, när det gällde en viktig handling. Dessa stormän
benämndes därför konungens råd. Det var myndiga
herrar, och det behövdes sådana kraftiga konungar som
Magnus Ladulås för att hålla dem i styr. När särskilt vik-
tiga beslut skulle fattas, sammankallade konungen alla stor-
män — ej blott de förnämsta — till möten, som kallades
herredagar.

Magnus Ladulås” kraftiga hand märker man också i hans
utrikespolitik. Han vidgade sitt rikes gränser genom att för-
må gottlänningarne att ställa sig under Sveriges konung.
Deras ö hade dittills intagit en så gott som självständig
ställning. Visby, Östersjöhandelns gamla medelpunkt, hade
genom att i århundraden förmedla nästan all handel mel-
lan Ryssland och österlandet å ena sidan och västra Europa
å den andra blivit Nordens rikaste stad. Det var medlem
av Hanseförbundet och beboddes av en mängd tyska köp-
män. Men då de övermodiga borgarne försökte tyrannisera
hela ön, var det Magnus Ladulås som grep in och tvang
deras härsklystnad att hålla sig inom Visby murar.

Litteratur: Helge Nelson, En bergslagsbygd. (Ymer, tidskrift
utg. av Svenska sällskapet för antropologi och geo-
grafi år 1913; häft. kr. 10.)
Karl Gustaf Westman, Svenska rådets historia till
år 1306.
