356 FOLKUNGASAGAN.

fingo borgens invånare offra mycket av hemtrevnaden i
övrigt. De massiva murarna, som kunde vara ända till sju
meter tjocka, såsom på sina ställen i Malmöhus slott, gåvo
en tung och dyster prägel åt borgens inre; och genom fönster-
öppningarna, vilka med hänsyn till försvaret gjordes små och
glesa, fingo rummen aldrig någon full dager över sig. När
man trädde in genom torndörren, slog en genast till mötes
denna instängda luft, som bhöll sig iskall till långt fram på
sommaren och ljum, nästan tryckande ända inemot juletid.
Så kom man innanför de tjocka murarna alltid liksom en
årstid efter livet därutanför. Det var, som om ljus och luft
hade lika svårt som fiender att komma in i denna avskilda
boning.

Svår att förlika med hemtrevnaden var också den in-
rättning, som på dåtida språk benämndes »hemligheten».
Med hänsyn till belägringar måste man ha den inom själva
borgen, och det enklaste sättet att lösa uppgiften var att
anbringa en stor kloak mitt i byggnaden. Man hade där-
med dolt det onda för synsinnet, men alltför påtagligt blev
dess befintlighet för ett annat sinne. »Det är», säger en
dansk kulturhistoriker, som fördjupat sig i detta ämne, onågot
ohyggligt i att mitt under skildringen av medeltidens prakt
och härlighet kasta en blick på dessa förhållanden och få
ett intryck av hur det hela i verkligheten måste ha tagit
sig ut. Man tänke sig som festskådeplats en sal, genom-
trängd av den mest motbjudande stank, en scen som den
i Erfurts slottssal 1183, då bjälkarna under golvet — i åra-
tal påverkade av kloakens förtärande dunster — med ett
brusto, så att åtta furstar, en mängd adelsmän, hundra rid-
dare och en skara andra funno en förskräcklig död där nere
i kloakgropen, medan kejsaren själv räddade livet endast
genom att raskt kasta sig upp i en fönsteröppning.»

Borgens starkaste del och de försvarandes sista tillflykt
var huvudtornet. Dess ingångsdörr låg oftast så, att man
måste flytta dit en hög stege för att kunna komma in. Ett
sådant medeltidstorn, som bevarats ända till vår tid, är
Hälsingborgs kärna, d. v. s. den inre delen av ett vidsträckt
fäste, vilket varit omgivet av en ringmur med små torn.
Själva ingångsporten ligger här ej mindre än sex meter över
marken. Den dystra undervåningen, dit blott två ytterst
