360 FOLKUNGASAGAN.

ledde nämligen lönngångar under jorden ut i det fria. Ge-
nom lönnrum och lönntrappor, som kunde vara sinnrikt
dolda i en ihålig pelare, kom den invigde in i den hemliga
gången. Det var naturligtvis av största vikt för slottsherrn,
att hemligheten ej blev känd av obehöriga. En, som den
ju icke kunde döljas för, var byggmästaren. Den omstän-
digheten torde förklara, varför man så ofta använde ut-
ländska byggmästare, vilka reste sin väg genast borgen var
färdig. Ett ännu säkrare medel att bevara hemligheten var
att dräpa mästaren, när verket var fullbordat, och medel-
tida berättelser tala om flere sådana fall. Så knötos ofta
sägner om något hemlighetsfullt och ohyggligt till de gamla
borgarna och herrgårdarna, och många äro de trovärdiga
män, som intygat, att de nattetid hört hemlighetsfulla ljud,
viskningar, djupa suckar och steg av en man, som stönande
släpat sig uppför en lönntrappa för att plötsligt med ett
skri störta utför den o. d.

Men riddarborgen må ha sina dystra sidor; riddarens stolt-
het är den dock. När han är borta, längtar han hem till
sin borg, och hjärtat jublar i honom, när han återser dess
torn och tinnar. Stolt som en kung är han, när hovarna
av hans stridshingst dåna mot vindbryggan, som fällts ned
för att bära honom över vallgraven. »Hade jag min ena
fot i paradis och den andra i min borg», säger en riddare
i en medeltidsdikt, »nog droge jag foten ur paradiset och
satte den bredvid den andra i borgen.»

+ +
+

Riddarnes största nöje var att sammanträffa till torne-
ringar. Det var dyrbara kämpalekar till häst, som rika
riddare tillställde på sina slott. — I blänkande rustningar
med vajande hjälmbuskar komma riddarne inridande på frus-
tande hästar inom torneringsskranket. De ha hela huvudet
täckt av en hjälm med galler. För att kunna kännas igen
har därför varje riddare ett vapenmärke målat på skölden,
vilket är gemensamt för hela hans ätt. Vid skrankets ena
långsida sitta riddare och adliga damer som åskådare. Mång-
en riddare får nu utmärka sig inför sitt hjärtas dam, vars
älsklingsfärger han bär på skölden, och till vars ära han
