362 FOLKUNGASAGAN,

och elden flög ur hjälmar ut
vid häftig stöt av månget spjut.

En dansk, het Magnus Dysevold,
han var en kämpe stark och båld.
Han lät utropa: ”Finnes här

en svensk, som så modigt hjärta bär,
att han en dust med mig vill bestå,
min sköna häst jag sätter upp då
som pris och hundrade mark därtill.
Var finnes här den man, som det vill?
Erengisle Plata svarade då:

”Jag vill dig gärna här bestå.

Just som jag önskar, kommer du.
Gör dig tillreds att möta mig nu!

Sen tövade de ej länge just,

och vart där en stolt och kraftig dust,
så dansken till sist till marken föll.
Båd” häst och pengar svensken behöll.»

Torneringarna avslutades med fest 1I den ståtliga riddar-
salen, som var prydd med praktfulla bonader, sköldar och
vapen. Efter festmåltiden tråddes dansen av riddare och
stolts jungfrur.

Så var riddarens ideal ett liv i »dust och tornej» med »dans
och Ick och fager ords. Riddardikter sådana som den i
Sverige mycket omtyckta Ivan Lejonriddaren med
de tusende äventyr, som hjälten upplever, visa, vilken
genomgripande förändring folkels ideal undergått sedan vi-
kingatidens dagar. Visserligen förhärligas nu som då krigar-
modet och dödsföraktet, men det har förlorat det tunga,
bistra allvar, som vilade över nordmannalivet under hednisk
tid. Riddaren, som tumlar om i krigiska äventyr blott för
njutningen av att höra svärden klinga och hästar frusta, bju-
der faran spetsen lätt och lekande, liksom med en elegant gest.
Han är icke den barbariske krigaren utan framför allt den
I varje tum höviskt fulländade, belevade ädlingen. Mycket
av det nya som tillkommit i detta ideal är ytlighet blott,
men över skildringarna av riddarlivet vilar dock solsken och
livsglädje.

Förylligad har emellertid framför allt uppfattningen av
kärleken blivit. Denna känsla, som i Eddan och de isländska
sagorna, när den skildras, är en mäktig, djupt tragisk lidelse
