RIDDARLIV. 363

med olycksdigra följder, den har 1 riddardikten förändrat
väsen. Aldrig tröttnade de vandrande riddarne på att be-
sjunga kvinnan: hennes kinders fägring, lik rosenknoppen,
när den öppnar sig för morgondaggen, hennes mun så röd
att den vid varje leende liksom strör rosor omkring sig,
den fagra halsen med en vithet så fin, »att man kunde genom
huden se rodnaden av det vin, som den sköna drack». För
blott en blick av en skön dam är riddaren färdig att när
som helst sätta livet på spel. Intet pris är för högt för det
minsta ynnestbevis från den hulda. Men den djupa, inner-
liga känslan har förvandlats till ett utsökt galanteri, till

Satirisk målning i Råda kyrka. TFöreställer två riddare, som kämpa

med varandra, den ene i en bocks, den andre i en galts skepnad.

Suggan synes representera så väl musikanterna vid de ridderliga
spelen som den sköna dam, vilken bär segerpriset i handen.

äventyr, där föremålen ständigt växla. Att en dam var gift
ansågs icke utgöra något hinder för att hon skänkte sin
ynnest åt den vandrande riddare, som vid en tornering burit
hennes färger. Tvärtom betraktades' det ynnestbevis, som
riddaren kunde vinna av den gifta kvinnan, såsom varande av
finare, mera utsökt kvalitet än den känsla som helt enkelt
bestod i att »två hjärtan funno varannm. Den var ej tillräck-
ligt märkvärdig för den verklige riddaren. Nej kärleken
skulle ha stora svårigheter med sig — annars aktade man
den ej. Och funnos ej sådana svårigheter, så måste man
skapa dem själv, måsle efter råd och lägenhet krångla till
förhållandet. I stil härmed var det, som det ansågs duktigt
att locka till sig ynnestbevis av en annans maka.

Litteratur: August Hahr, Skånska borgar: h. 1—2; kr. 18: —
