366 FOLKUNGASAGAN;:

Magnus hade liksom fadern givit hertigdömen åt sina
yngre söner. Även i denna brödrakrets var den blivande
konungen svag. Han hette Birger. Den andre i ordnin-
gen, hertig Erik, var en fulländad riddare. Han var fager
att skåda, ädelt och höviskt förde han sig, tapper var han
i faran. Men var det fråga om att vinna makt och ära, så
var han utan samvete. Snart började förhållandet mellan
konungen och hans bröder betänkligt likna det, som rått
mellan deras fader och dennes äldre broder. Erik förband
sig med sin yngre broder, Valdemar, mot Birger. Men
så länge denne hade Torgils” kraftiga stöd, kunde hertigarne
ingenting uträtta.

Då inbillade dessa den lättrogne brodern, att det var
Torgils, som förorsakade deras osämja, och övertalade ho-
nom att göra sig av med sitt stöd. Torgils fick varningar
av sina vänner men svarade: »Konungen är min vän, och
jag är hans man. Jag önskar, att jag så väl hade tjänat
Gud, som jag tjänat honom.» En dag infunno sig alla tre
bröderna på Torgils” gård Lena i Västergötland. Här lät
Birger fängsla den, som varit honom i faders ställe. »Blygd
haven I härav, herre konung, så länge I levem, utbrast den
gamle. Torgils blev kastad upp på en häst och förd den
långa vägen till Stockholm med fötterna hopbundna under
hästens buk, för att hans vänner ej skulle kunna rycka
honom fri. I Stockholm blev han insatt i fängelse och slut-
ligen halshuggen år 1306. Det var den lön konungen gav
honom för hans trogna tjänst.

Rimkrönikan förtäljer:

»Först så grovo de hans grav,
sedan höggo de honom huvudet av.
O värld, huru du plägar löna

den man, som dig vill utrönal

Din härlighet, din fagra låt,

de ändas ofta med sorg och gråt.»

Någon tid senare blev hans kista upptagen ur graven och
nedsatt i klosterkyrkan på Gråmunkeholmen, nuvarande Rid-
darholmskyrkan, vid sidan av hans första maka, Birgitta.
Den nu förstörda gravstenen bar följande latinska inskrift,
som innehåller en del verklig poesi, sådan som sällan på-
träffas i medeltidens inskrifter:
