374 FULKUNGASAGAN.

mordbrännare, som icke greps å bar gärning men dömdes
och icke kunde gälda skadan, fick vem som helst dräpa. —
Blodshämndens sed, som försvagats av Birger jarl (se sid.
341), var nu förbjuden: därest den dödades arvinge fällde
dråparen utan dom, straffades han med böter,

Magnus Erikssons olycksöden.

Landförluster.

VERIGES tillväxt 1 område ledde egendomligt nog till

att konungamakten försvagades. Den ofantliga lösesum-

man kändes många gånger tyngre än 15 millioner kronor
för våra dagars Sverige, vilket har mer än tio gånger så stor
och därtill mycket mera välmående befolkning. För att kunna
betala måste Magnus pantsätta en stor del av kronogodsen,
vilka voro avsedda att bekosta rikets styrelse. Följden
blev, att han icke hade ens hälften av sina årliga inkomster
kvar. Ja han måste tillgripa så förtvivlade åtgärder som
att sätta sina båda kronor i pant för att få låna pengar I
utlandet. Hur skulle konungen då ha kraft att hålla stor-
männen i styr och skydda allmogen mot deras självsvåld?
Hur kunna möta våld med våäld, när krigsmakten utgjordes
just av stormännen själva och deras följen av hundratals
väpnade riddare? Likaväl kunde dessa vända sig mot ko-
nungen som följa med honom. Nå, men vördnaden för
konungens person? — Ja, men Folkungaätten var dock
blott en stormannaätt bland andra mäktiga ätter, vilka
ansågo sig lika värdiga att taga högsta makten i Sveriges
land. Visst hade folkungarne givit landet två kraftiga re-
genter, men deras regeringstid hade för övrigt varit allt
annat än uppbygglig genom inbördes strider inom ätten.
Vad fanns väl då för skäl för män av andra ätter att visa
dem hänsyn?

Nu hade det tarvats, att folkungaättens maktställning
burits upp av en kraftkarl sådan som Birger jarl eller Mag-
nus Ladulås. Men Magnus Eriksson var av vekare gods.
Han klagade, att han med böner och hotelser sökt utrota
