MAGNUS ERIKSSONS OLYCKSÖDEN.

377

Ett gammalt minneskors, enligt sägnen upprest av Valde-
mar själv, utvisar ännu platsen, där den blodiga kampen

stod. I våra dagar har den halv-
tusenåriga graven öppnats. Man
fann där, berättar en fornforskare,
tre hundra skallar » en enda sam-
manhängande massa, likt en gigan-
tisk korall, icke lagda sida vid sida
i dödens stilla frid utan vräkta ned
i den stora graven, som avskräde
vräkes i en sopgrop». I sin hemsk-
het fängslande var fyndet av två
huvuden, ännu klädda i sina pan-
sarhuvor. Man såg i öppningen »det
gulnade kraniet med vita, starka tän-
der och tomma Öögonhålor — ett
konstverk, ville man säga, från den
första renässansens tider, ja ett konst-
verk av mästaren dödens hand.»
Man kan på dödsoffren iakttaga
verkningarna av de vapen, som för-
des denna julidag år 1361. »In-
trängd mellan revbenen i en bröst-
korg sitter pilspetsen, som vinande
träffat sitt mål, innan handgemäng-
et börjat. Ur kraftigt byggda lår-
ben ha stora skärvor huggits bort.
I en huvudskalle har det första hug-
get skurit en bred flisa; det andra
har kluvit skallen. Detta har gjorts
med svärd, tunga som järnspett och
ofta förda med båda händer, eller
med stridsyxor, breda i eggen och
med meterlånga skaft. I en huvud-
skål synes ett stort, fullkomligt

I

Minneskorset över slaget
vid Visby år 1361.
Den latinska inskriften ly-
der sålunda: >»Herrens år
1361, dagen efter S:t Ja-
kobs dag, föllo gutarne
framför Visbys portar i
danskarnes händer. Här
vila de. Bed för deml!>

kvadratiskt hål, i en annan ett något mindre; de äro mär-
ken efter spikklubbor eller 'gissel' med kraftiga järntaggar.»

Med spännande av alla muskler, med offrande av alla
sin kropps krafter ha dessa människor gått löst på var-
andra, och blodet har sprutat och lemmar ha krossats och
