380 FOLKUNGASAGAN.

Dit kom den på sommaren 1349 med ett engelskt fartyg,
lastat med yllevaror. Det löpte in i Bergens hamn, och
man hade just börjat lasta ur godset, då, enligt isländska
uppteckningar, hela besättningen helt hastigt skördades av
döden. Kort därefter bröt samma sjukdom ut även i sta-
den, yttrande sig i häftig feber med hastigt påkommande
ångest och oro, blåaktiga eller svarta fläckar och strimmor
på huden, här och där bölder på kroppen, smärtsamma
sting i bröstet, stinkande andedräkt, svartaktig, liksom för-
bränd tunga samt framför allt de våldsammaste blodstört-
ningar genom näsa och mun. Efter två eller tre dagar bru-
kade den sjuke vara död; men det kunde också hända, att
människor, som sutto glada och friska, en timme därefter
voro dödens. Från Bergen gick »den store mandråparen»
härjande fram över hela landet och säges ha skonat blott
!/8 av inbyggarne. En samtida författare skildrar det hemska
tillståndet sålunda: »Ensam och övergiven ligger den sjuke
på sin bädd. Ingen släkting vågar närma sig honom, knappt
en läkare träda inom hans boning. Till och med prästen
ger honom endast med en rysning det heliga sakramentet.
Hjärtslitande ropar barnet efter sina föräldrar, hustrun
efter sin man och mannen efter sin hustru. Men förgävesl»

På våren 1350 nådde den hemska gästen vårt land. Man
har ännu kvar ett av Magnus Eriksson utfärdat påbud om
allmänna bot- och bönedagar med anledning av »att Gud
för människornas synders skull haver en stor plåga all-
männeligen kastat ut i världen med bråd död, så att mesta
parten av det folk, som var i länderna västanför vårt land,
är utav den plågan död; och står den nu omkring allt Norge
och Halland och nalkas hit, så att vart man spörjer där-
omkring, så står den så starkeliga, att utan all sjukdom
faller folket ned allt på en gång och dör.» Ingenting kunde
emellertid hejda den fruktansvärde fienden. Snart fanns
knappt ett hus, i vilket icke en död låg. Människorna lågo
i brinnande böner och gjorde botövningar för att avvärja
himmelens vrede, prästerna skyndade från dödsbädd till döds-
bädd för att trösta, tills de själva föllo offer. Ja det berättas
om präster, som kallades till en pestsjuk, att de blevo smit-
tade och dogo före denne. Över huvud taget visade präs-
ter och nunnor ett verkligt hjältemod, något som bestyrkes
