382 FOLKUNGASAGAN.

av de höga dödssiffrorna för dem. Så lära ensamt Iinom
Västergötland ej mindre än 466 präster ha bortryckts av
digerdöden.

Men mången greps av sådan skräck inför allt det hemska
och fasansfulla han fick bevittna, att han föll död ned.
Från andra delar av Europa berättas om hur skaror av
vettskrämda stackars människor sökte blidka Gud genom
att sluta sig tillsammans till botgörartåg, som drogo från
ort till ort och vunno ny tillslutning. Utanför kyrkorna
kastade de sig ned i rader med blottade ryggar, och an-
förarne gingo omkring och slogo dem med ett gissel, i
vilket vassa järnbitar voro inflätade, så att blodet rann.
Därefter gisslade sig botgörarne själva med vanvettigt, för-
tvivlans raseri under högljudd sång. — Andra åter hängåvo
sig, då allt syntes hopplöst, åt de vildaste utsvävningar.
»Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö», blev
valspråk för mången.

Här i Norden voro utbrotten av vad som rörde sig i män-
niskosjälens djup mera dämpade. I detta sammanhang kan
det emellertid ha sitt intresse att läsa vad en namnkunnig
läkare från 1500-talet, Erik XIV:s och Johan IITI:s livme-
dikus Benedictus Olai föreskriver i pesttider. I hans be-
kanta arbete »Een nyttigh läkere-book» heter det: »Uti
denne förskräcklige pestilents plåga skall människan hava
ett fritt mod och sinne och glad vara och älska många-
handa lustig spel och lekar, lutor, harpor, gigespel, älska
ren och vacker kläder, intet dödeligt tänka eller begrunda.»

Man antager, att digerdöden 1I Sverige bortryckt !/3 av
befolkningen. I Uppland minskades invånarantalet enligt en
gammal anteckning till !/6, och ännu två århundraden efteråt
levde minnet av »stordödenm» kvar där bland folket. I som-
liga trakter utdogo människorna alldeles; husen och kyr-
korna blevo övergivna, åkrarna övervuxna med skog. I
hela Värmlands bergslag överlevde blott tre personer. Många
år efteråt hände sig i det landskapet, att en jägare, som
I en tät skog i Ekshärad skjutit bom på en tjäder, gick för
att hämta pilen. Denna hade fallit på en mossbelupen klippa,
tyckte han. Det visade sig vara en gammal kyrka, som efter
digerdöden blivit bortglömd och kringvuxen av timmerskog.
