392 SIERSKAN FRÅN NORDEN.

nus Erikssons hov, där hon skall ha tjänstgjort som drott-
ningens hovmästarinna. Här var hon i varje tum den mäk-
tige och myndige upplandslagmannens dotter. Ingen hade
skarpare blick för hur föga Magnus Eriksson räckte till att
fylla de svåra uppgifter, som förelågo honom. Ingen har
obarmhärtigare gisslat varken hans politiska eller hans per-
sonliga svagheter. Därvid gick Birgitta ofta till oresonliga
överdrifter, som satt fläckar på konungens eftermäle. För
att förstå detta måste man erinra sig, att hon genom sin
börd tillhörde stormännens krets och såg allting med deras
ögon. Med dessa aristokratiska fördomar förenade sig här
en fromhet av det stränga slag, som ej vet av några för-
mildrande omständigheter.

I sina berömda uppenbarelser, till vilka vi sedan skola
återkomma, förmanar hon genom Kristus konungen att dag-
ligen läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen
läsa två mässor, fasta på de stora helgdagsaftnarna, giva
tionde åt de fattiga och var fredag två tretton fattiga mäns
fötter. Han får dessutom av hovmästarinnan uppmaningar
att bära hövisk klädebonad »till ett konungens hederstecken»
samt krona på de större helgdagarna. Och det smakar ej
av smicker, när hon förmanar sin konung att, »eftersom han
är barnslig», låta läsa för sig »om manliga mäns gärningar,
efterdöme och åthävor, av vilka hans håg må uppväckas
till Guds. Än mindre vittnar det om underdånig vördnad,
när hon iI sina skrifter kallar konungen »en krönt åsna med
ett harhjärta» eller »en rövare och en själaförrädare». I en
vrede, som flammar av fosterlandskärlek, förebrådde hon till
slut konung Magnus både Skånes och Norges förlust.

En som ej heller finner nåd inför Birgitta är konungens
syster, »huggormshonan» som hon får heta, och dennas ge-
mål, hertig Albrekt d. ä. av Mecklenburg, som hon i sina
uppenbarelser brukar benämna »rävem», stundom även »or-
mem. Hon kan ej nog varna konung Magnus för den
listige hertigen och dennes son Albrekt d. y., vilken också
blev den som till slut störtade Magnus Eriksson från tronen.
Bland allt vad Birgitta uttalat är det få saker, som i pigg
och åskådlig skildringskraft kan mäta sig med uppenbarelsen
om »sOrmungen och hans moder,. Varje liten detalj
är här genomträngd av den kärleksfulla omsorg, som endast
