DEN HELIGA BIRGITTA. 401

trängdes, skriver Verner von Heidenstam 1 sin bok »Heliga
Birgittas pilgrimsfärds, »barfotamän och sjungande kvinnor.
Vilda rovriddare, som gripits av fasa för sin egen dödsstund,
vandrade med förvuxna skägg mellan drömmande guds-
vänner, och över de öppna andaktsböckerna läste de halv-
högt sina botgörarböner. Med påse över ryggen kommo
hela brödralag från olika kloster och anslöto sig till den all-
männa folkvandringen.s

Så kom den dag, då det förunnades sierskan från Norden
att beträda den heliga stadens mark, som en gång färgals
av martyrernas blod. »Det varo, säger den till katolicismen
övergångne danske författaren Johannes Jorgensen, »det
högtidligaste ögonblick Birgitta ännu genomlevat, då hon,
snarare buren av pilgrimsskarans trängsel än själv gående,
beträdde Sankt Peterskyrkans mosaikgolv. Längre och
längre fram bars hon tillsammans med sina svenska vänner
— nu började männen, som voro längre än hon, att tala
om apostelns grav, som de skymtade i fjärran .... Nu när-
made hon sig den guldstrålande Konfessio — nu beträdde
hon trappstegen som förde ned i kryptan... Birgitta Birgers-
dotter 'från Finsta i Uppland knäböjde vid apostlafurstens
kista, vid Petri grav....

Mitt i mängden bad hon länge, orörlig. Stora känslor ge-
nomströmmade henne....»

Men på dessa överväldigande intryck trängde sig snart
andra, beklämmande, modstjälande. Var voro de nu de
stora män, som givit glans åt kristenhetens medelpunkt?
Roms herde, påven, hade övergivit staden, lockad till Frankri-
ke av dess konung, som på det sättet fick kyrkans överhuvud
1 sina klor. Det liv, som påven och hans omgivning här förde,
har den samtida store italienske skalden Petrarca tecknat
på följande drastiska sätt: »Hoppet om ett tillkommande
liv var en fabel, sanningen vanvett, kyskheten skam, och
var dag utmärktes genom orgier, som dessa stlinkande gamla
bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och
gapskrattade.» Nära sjuttio år varade denna nesliga tid;
den kallas därför opåvarnes babyloniska fångenskape.

I dystra tankar vandrade sierskan från Norden fram ge-
nom den eviga staden. Överallt grinade henne förfallet till
mötes. Hon såg kyrkor ligga I ruiner och vanhelgas. Rövar-
