DEN HELIGA BIRGITTA. 403

Han har ögonen 1I nacken, ty hela hans tanke står därtill,
huru han måtte täckas människor och ej huru han måtte
täckas mig och rädda själarna.

Hans näsa är avskuren, ty han är berövad all urskillning,
varmed han skulle granska och skilja mellan synden och
dygdiga gärningar.»

På detta sätt förklaras den ohyggliga liknelsen punkt för
punkt.

År ut och år in låg Birgitta I brinnande böner, att Gud
måtte göra slut på kristenhetens förnedring. Hon fördubb-
lade sina vakor, sina fastor och späkningar för att beveka
himlen, och äntligen, år 1367, upprann den stora, den efter-
längtade dagen, då alla Roms klockor ringde jublande och
utan avbrott, ty dess herde närmade sig den eviga stadens
portar. På en vit häst kom han inridande och utdelade väl-
signelser åt alla sidor. Överallt ljöd sång och jubel.

Sierskan från Norden skaffade sig nu företräde inför den
helige fadern. Härom berättar Margareta Clausdotter:

»När sancta Birgitta hade vistats några år i Rom, böd
Vår Herre henne att låta sina söner komma inför påven i sin
ridderliga skrud, till ett vittnesbörd för henne, vem hon
vore. Ty på det viset skulle det värv få bättre framgång,
som Gud hade antvardat henne att utföra. Då kommo de
båda till Rom, herr Karl och herr Birger. Någon tid efter
det de kommit dit, tog sancta Birgitta dem båda med sig
och gick inför påven. Då hade herr Birger sida kläder, som
räckte ned uppå foten, och sitt bälte, som han plägade bära,
och var alltigenom klädd på det mest höviska sätt. Men
herr Karl hade klätt sig i ridderlig skrud på det sätt, som
de bruka, vilka älska världen: med silverbälte, bjällerbälte,
riddarkedja och halsband, som då var sed. Och han hade
uppå sig en hermelinskjortel, och de skinnen voro upp-
stoppade, så att när han rörde sig, såg det ut, som om de
djuren hade alla varit levande, och såsom om somliga lupo
upp och andra ned; och hade vart djur en förgylld klocka
om sin hals och en guldring i munnen. Då påven hade sett
dem båda, sade han till herr Birger: ”Du är din moders son.”
Men till Karl sade han: ”Du är världens son.” Då föll sancta
Birgitta på knä för påven och bad ödmjukligen om synda-
