KLOSTERLÄSNING. 419

där något längre, dock ej så länge, som hon gärna åstundade.
För vilket hennes moder lät så omildeliga flänga henne, att
allom var ynka att se en så späd och ädel person så omildeliga
hanteras. Men då blodet på alla sidor nederrann om hennes
lekamen, sade hon till skriftefadern, som henne flängde:
»O käre fader, slå bätter tilll Det gick ej än genom självsvål-
dets och ondskans hårda hud»>, som om hon ville säga: »Ej
kan människan sig själv övervinna utan därtill tvingad och
nödgad av Herren.»

Här märk, du högfärdiga nunna, din brist, som ej wvill
lida ett hårt ord av din skriftetader för dina brott och synder!

Huru hedersamt hon jordades.

På den timraen och dagen, när den ädla rosen hädan plan-
tades och till det himmelska Jerusalem fördes och jordades,
samlades där den största skara folk från alla dessa tre riken
Sverige, Norge och Danmark. Vad gråt och suckan där var
och vad allmogens trängande och buller, det kan ingen tiii
fyllest säga. Klostrens jungfrur och andra gudliga personer
gräto högligen och ropade, att de så tidigt blivit moderlösa,
och att med henne all deras hugnad och glädje var borttagen.
Somliga herrar och prelaier, som henne sett hade, klagade
och jämrade sig hava mist sina ögons ljus och ömkade sig
över sig själva, att de ej längre kunde få se hennes hugneliga
anlete och styrkas och hugsvalias av hennes helga ord och
gudliga lärdom. Men de som henne aldrig sett i lekamlig
helighet, för dem var ingen lisa utan övermåttan sorg och
bedrövelse, att dem ej den äran hände, att de voro värdige att
se och umgås med en så helig Guds vän.

Om järtecken efter henunes död.

Med otaliga järtecken ärade henne allsvåldig Gud så väl
efter döden som levandes. Några år efter det hon jordad
var och pelarna skulle muras om i Vadstena kloster, nöd-
gades man röra hennes helga grav och den döda kroppen
upptaga, vilken de sågo och funno så fager och skär, att
än tycktes livsens kraft i den vara. Men genast den helga
