Albrekt av Mecklenburg.

ED Albrekt, »ormungenm», som Birgitta hade kallat
honom, inkommo 1 Sverige en mängd tyskar, giriga

efter byte. Tyskarnes antal i vårt land var redan
förut ganska betydande, allt sedan Birger jarls och Magnus
Ladulås” dagar. Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle
halva antalet av städernas borgmästare och råd bestå av
tyskar. Nu kommo de även in i rikets råd och blevo befäl-
havare på slotten. Det heter om dem i en samtida visa:

»Var de kommo i bondens hus,

de lämnade varken mat eller ljus,

de fördärvade både hö och korn,

rövade bort sölv,' kläder och djurshorn,?
[som] de läto till Stockholm med slädar köra,
sedan till Tyskland med skeppen föra.

Gud och Sankt Erik dem give en näpst,

att de tarva icke läkare utan prästhb

Annat elände tillställde de tyska knekthopar, som Albrekt
hade med sig. Den tyske knektens framfart skildras i samma
visa:

»Han rider i gård och går i stuga,

vill den fattige bonden truga:

”Hustru, var är din unga höna?

Den skall du ej längre för mig löna?.
Ligger hon gömd under bänk eller pall,
bär henne fram och äggen alll

Sitter hon än så högt å rång,'

jag slår henne neder med min spjutstång.
Har du ej mer än en enda gås,

den ska vi ha i kväll till krås.”

Han låter upptända väl femton ljus;
dricker och skrålar i sus och dus.

Det månde de ädla bönder sörja,

att legodrängar skola slik lek påbörja.

1 Silver. — ? Dryckeshorn. — ? Dölja. — + Pinne.
