440 TIDER AV ENDRÄKT OCH SÖNDRING I NORDEN.

har fogden kommit sowm en rövare och tagit våra kor och
dragare. Vem vet inte, att han sålt dem för mycket mer än
skattens värde och lagt vinsten i sin egen rika kassakista! Vems
är skulden till att vi år efter år måste blanda bark i brödet?
Vems är skulden till att så mången redlig man fått gå från
gård och grund?» — ÖOch hotfullt mumlas namnet Jösse
Eriksson — det är fogden över Västmanland och Da-
larne, dansk till börden.

En fortsättning av den förut omtalade Rimkrönikan för-
täljer än värre handlingar av honom, då han ej längre kunde
avpressa bönderna tillräckligt:

De fattige bönder, i Dalarne bo,

deras fogde gjorde dem så mycken oro;
han lät dem så svåra plaga!

och skattade dem av mest vad de aga.!
Han lät de bönder i rök upphänga,

så svåra lät han dem tränga.

Deras kvinnor lät han därmed plaga:!

de spändes för hölass; dem skulle de draga.
Dem gjordes därmed så stor nöd,

[att] de födde strax barn, som voro död”.
Mycken mer orätt han dem gjorde,

ho där granneliga efter sporde.

Dalkarlarnes lycka var, att de fingo en duktig ledare i
frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson, en bergsman
från trakten av Kopparberget av en burgen och ansedd släkt,
som härstammade från Tyskland. Till honom vände sig dala-
männen i sin nöd. Det harmade honom att se svenska män
och kvinnor så hanteras, och han åtog sig att fara till ko-
nungen i Danmark för att skaffa rättvisa. Oförfärad trädde
den rättframme bergsmannen inför härskaren över tre riken
och yttrade enligt Rimkrönikans berättelse:

»De fattige bönder, i Dalarne bo,
de bedja Eder för Guds vilja

att Jösse Eriksson från dem skilja.
Han haver dem mycket orätt gjort,
som I haven ofta sport.

De vilja nu hellre lida död

än leva längre i sådan nöd.>

sOch herre», fortsatte Engelbrekt, »allmogens klagan är
sann; jag törs sätta min hals i pant därpå. Låt Jösse

1 Plåga. — ? Äga.
