ENGELBREKT OCH DALKARKRLARNE. 441

Eriksson fara hit, och förvara mig
till dess i Ert fångtorn! Låt oss
komma tillsammans inför rätta, och
häng den av oss, som har orättl»

Konungen gav Engelbrekt ett
brev till de svenska rådsherrarne
med befallning, att de skulle un-
dersöka saken men likväl döma
så, att de hjälpte Jösse Eriksson.
Rådet red upp till Dalarne och
fann, att allmogens klagan var rätt-
mätig. Med rådets intyg härom
skyndade Engelbrekt till Köpen-
hamn igen. Men för konungen
voro Engelbrekts vältaliga skild-
ringar av undersåtarnes lidanden,
som om han hört sitt eget sam-
vetes anklagelser, och till den rös-
ten ville Erik icke lyssna. FHan
blev vred och bröt ut: »Du klagar
då jämt! Gå din väg, och kom
aldrig mer för mina ögonb Engel-

brekt gick — men mumlade halv-
högt: »Än en gång lär jag väl kom-
ma igen.»

Dalkarlarne hade fått sitt svar
från den, som var skyldig att skipa
högsta rättvisa. Nu beslöto de att
själva skaffa sig rätt. De gingo
man ur huse med yxor och med
pilbågar, varmed de så ofta ned-

Bild på en korstolsqgavel i
Västerås domkyrka av Jösse
Eriksson, bedjande till den
heliga Jungfrun. Han är
klädd efter nyaste modet
och prydd med bjällror,
som hänga ned från bältet
och från den gyllene hals-
kedjan.

lagt villebrådet i de stora skogarna. Som e n man reste de
sig och valde Engelbrekt till sin hövding, fast beslutna
att befria ej blott Dalarne utan hela riket från de främmande

förtryckarne.

Ty Jösse Eriksson hade många likar. Eriks tyska fogdar
hade i sitt hemland vant sig vid att anse bönderna som ett
slags trälar. Där voro dessa nämligen livegna, d. v. s.
att de måste hela sitt liv stanna och bruka jorden på den

herres gods, där de voro födda. Genom denna lag fingo de
