450 TIDER AV ENDRÄKT OCH SÖNDRING I NORDEN.

Karl Knoutssons skiftesrika saga.

Riksföreståndaren.

togo sig stormännen för att bestämma om regeringen.

Men de äro från denna tid söndrade i ett svenskt
parti, som vill ha en infödd konung, och ett unionsparti.
Hur kunde någon vilja bevara en union, som så missbrukats?
Jo, det kändes så lugnt att ha en konung, som höll sig I
Danmark; då kunde herrarne där hemma regera efter behag.
Flere stormän hade för övrigt genom giftermål och släkt-
förbindelser blivit lika mycket danska som svenska.

Det blev en lång tid av förbittrade inre och yttre strider.
Den mest betydande mannen inom det svenska partiet var
Karl Knutsson, som styrde en tid såsom riksförestån-
dare. Han var ståtlig och ridderlig, och många vänner
vann han genom sin frikostighet. Men någon folkets man var
han icke. Det var däremot Engelbrekts vän, den hetlevrade,
ärelystne Erik Puke, som blev Karls farligaste medtäv-
lare. Vid ett rådsmöte ställde Puke till honom den upp-
maningen att kalla hem sina stövare, som sökte locka ifrån
Erik alla hans vänner; annars skulle denne nog veta att slå
dem över nosen. Karl svarade honom fogligt och hem-
ställde till honwom att på laglig väg skaffa sig rätt, om han
hade något att beklaga sig över. Men då kokade Puken över
och utmanade Karl till strid. Han fick det svaret, att än så
länge hade Karl viktigare saker att tänka på, men när tiden
Vvore inne, skulle han stå honom till svars.

Överallt gick Puke i vägen för Karl Knutsson. Men en
vacker dag kastar han om och bjuder sin rival till sig i Stock-
holm. Dryckeslaget gör så småningom värden frispråkig,
och han anförtror sin gäst: »Häremellan och Kalmar går
ingen gädda, för vilken flere krokar blivit satta, än jag lagt
försåt för dig, och likväl har det aldrig lyckats.» Harmsen
utbrast då herr Karls syster: »Gud förlåte Eder sådant tall
Ofta har jag sett Eder äta och dricka vid min broders bord.

NÄR Engelbrekt fallit, var allmogen utan ledare. Åter
