456 TIDER AV ENDRÄKT OCH SÖNDRING I NORDEN.

nungen och hans fogdar. Det begynnande nationalhatet var
härjningstågens värsta förbannelse. Det födde nya förbitt-
rade strider, i vilka de nordiska folken försvagade varandra.

Nationalhatet tog sig uttryck bland annat i följande i
Sverige gängse visstrofer:

»Vi klaga det alla

för herrar och välde

och för utländska städer,
vad Sverige är skett
med svek och falskhet,
som danskar fara med.
Svenske män,

T åkten 'det än',

när I hören det kvädas!

Skorpion plägar lekä,
med tungan smeka,
med stjärten stinga.

Så göra de danske —
så Gud dem vanske! —,
allt när de dagtinga.
Svenske män,

I vakten eder än!

De vilja eder tvinga.>

Sveriges västra gräns värjdes manligen av Karls kusin,
den ädle riddaren Tord Bonde, som trots sin ungdom
blev utnämnd till riksmarsk, d. v. s. högste befälhavare för
krigshären. Från den heta dust, som slutade med att han
drev norrmännen ur Sverige, berättas, hur han först såg
sina män hurtigt an och sade: »Vi svenske skola i dag stå
en stöt, evad han är sur eller sötb, varpå han satte sporrarna
i hästen och följd av hela sin skara störtade sig mitt in bland
fienderna, huggande och stickande omkring sig av alla
krafter. Två hästar fick han dödade under sig. — Men honom
själv skulle dödshugget drabba icke i stridens vimmel utan
i djupaste ro, från en bland hans egna män. Det fanns bland
dem en dansk, som åtnjöt hans obegränsade förtroende.
En afton, när marsken trött gått till vila, träder nidingen
in i hans rum och klyver den värnlöses huvud med en yxa.

»Som Judas förrådde vår herre Krist,
så förrådde Jöns Bosson marsken förvisst,

1 Fördärve.
