460 TIDER AV ENDRÄKT OCH SÖNDRING I NORDEN.

skakade hela riket. Karl Knutsson blev efter blott ett halvt
års regering fördriven igen och levde en tid i djup fattigdom,
så att han enligt sägnen yttrade om sig själv:

»När jag var herre till Fågelvik,!
då var jag både mäktig och rik.
Men när jag blev konung i Svea land,
så vart jag en arm och olyckelig man.>

Än en gång, den tredje, gav lyckan Sveriges krona åt Karl.
Men inbördeskriget flammade våldsamt ännu, när han gick
ur tiden 1470 »efter att hava mer än nog försökt världens
ostadighet och lyckohjulet>.

Hans skiftesrika saga ger en nästan profetisk klang åt de
kraftiga ord, varmed biskop Tomas i ett brev år 1436 som
en vän varnade honom för övermod. Han säger där: »vÄst
du en dödelig människa, då tänk var dag, att världen är om-
bytelig: hon häver upp, och hon kastar neder vem hon vill.
Säll är den som väl görlh

Djupast sett, låg anledningen till Karl Knutssons olycks-
öde, om icke direkt i övermod, så i hans utpräglat aristo-
kratiska läggning. Han förstod icke de känslor, som rörde
sig i folkets breda lager, och ägde därför icke Engelbrekts
förmåga att vinna allmogens tillgivenhet. Men till följd
därav gick han också miste om det enda stöd, som kunnat
hålla hans tron uppe. Av sina egna ståndsbröder blev han
sviken — flertalet av dem önskade minst av allt att se en
svensk man bära Sveriges krona. Blott av Sveriges allmoge
kunde en infödd konung tryggas i sin besittning av tronen.

! Hans gods i Tjust.
