I SMÅSTÄDER OCH STORSTADEN. 465

På eländiga vägar, genom djupa skogar och över ödsliga
bergstrakter fick den resande under medeltiden färdas fram
på hästryggen. Ofta måste han rida med svärdet vid sadel-
knappen, ty det fanns gott om rövare. Usel var förplägnaden
på de smutsiga värdshusen, där han fick trängas med land-
strykare av alla möjliga slag. Dit kom den vandrande ge-
sällen, som drog fram under sång med ränseln på ryggen. Där
var den äventyrslystne riddaren, som strövade omkring
för att roa sig och njuta gästfrihet på rika riddares borgar.
Det vimlade av tiggarmunkar och pilgrimer, som berättade,
att de kommo ända från Rom. Gott var där om tiggare,
som vid tillfälle kunde förvandla sig till stråtrövare, gott
om lekare och spelmän, som drogo omkring från borg till
borg, från marknad till imarknad.

En lättnadens suck drog resenären, då han såg murar och
torn, som visade, att han kom till en stor stad, en sådan
som Stockholm var med sina kanske 10 000 invånarel

Den resande, som denna tid söderifrån nalkades Sveriges
huvudstad, hade från Södra bergen för sig en brant väg,
som ledde ned till staderi. Uppför den vandrade flitigt from-
ma botgörare, ty den skulle erinra om den väg Kristus vand-
rade från Jerusalem ut till huvudskalleplatsen. De olika
avdelningarna av denna vandring i åtanke av Kristi sista
lidande voro utmärkta genom minnesstenar, vid vilka man
böjde knä under bön och botlöften. Två sådana stenar
betecknade de platser, där Kristus dignade till jorden under
korsets börda. Vid vägens slut högst uppe på åsen fanns ett
kapell, vilket låg lika långt från Stortorget, där botvandringen
tog sin början, som Golgata ansågs ligga från Pilati palats I
Jerusalem. Här stod slutstenen med en bild av korsfästelsen.
Den är bevarad till våra dagar, ehuru illa medfaren.

Uppifrån bergen hade resenären utsikt över de tre holmar,
på vilka staden låg, nämligen den nuvarande Stads-
holmen, där det fasta slottet med tornet Tre kronor
höjde sig i nordost, Helgeandsholmen, så benämnd
efter ett helgeandshus, d. v. s. en vårdanstalt för sjuka och
ålderssvaga, samt den nuvarande Riddarholmen, då kallad
Gråmunkeholmen efter ett kloster, vars munkar hade
grå kåpor.! Alla tre holmarna äro befästa med starka
— T Jfr sid. 290.
