476 INOM STADSMURAR.

grevinna. Staden mottog det grevliga följet, män och hustrur

med spenabarn och telningar i alla åldrar, i S:t Laurentii

gillestuga och skänkte dem den ansenliga summan av 20 mark.
Men man fick anledning att ångra sig.

Litteratur: Sam. Clason, Stockholms återfunna stadsböcker från
medeltiden (Historisk tidskrift för år 1903).

I borgarens verkstad och på gillestugan.

Köparen står ute på gatan, och handeln sker genom en
fönsteröppning, på en utåt gatan nedfälld disk med tak
över. Salubodarna likna alltså marknadsstånd. De flesta
bodarna äro på samma gång verkstäder. Handeln är den
ena källan till stadens förmögenhet, hantverket den andra.
Alla, som denna tid drevo samma yrke, voro förenade
till ett s. k. skrå! med noggranna bestämmelser, som måste
lydas. Ingen fick driva ett hantverk utan att ha genomgått
sin bestämda utbildningskurs och blivit mästare. Först
skulle han som lärgosse arbeta hos en mästare. Denne
borde uppfostra honom, som om gossen vore hans egen son,
i tukt och Herrans förmaning. Mästaren bar inte bara för syns
skull mästerkäppen som tecken på sin värdighet. ”Till lär-
pojkarnes skydd intogs emellertid i skråordningarna 1669 och
1720 bestämmelsen: »Ingen mästare, mindre hans gesäller,
må uti dryckenskap eller eljest av blotta ondska slå eller
oskäligen hantera någon lärpojke.» Straffet därför var böter.
När lärgossen blev tillräckligt duktig för att göra det prov,
som fordrades för att bli mästersven eller — som det senare
kallades — gesäll, borde han ut i främmande land och lära
det nya, man där hittat på. En dag sade han hembygden
farväl. De glada hantverkarvisorna följde honom på vägen:

SKOLA vi gå in i en handelsbod? Nej, det brukas icke.

>Gott folk, jag vill sjunga min visa igen.
Den bästa på jorden är skomakaren!

! Skrå betyder egentligen garvat skinn och var först namnet på
det pergament — ett genom särskild garvning berett skinn —, varpå
hantverkets stadgar voro skrivna. Sedan blev det namn på alla
män av det yrke, för vilket stadgarna gällde.
