Slaget på Brunkeberg.

lig list och svek för att återfå makten i Sverige, när

han till sist beslöt göra en riktig kraftansträngning
för att bli landets herre. Med en präktig här seglade han år
1471 till Stockholm och förskansade sig på Brunkebergs ås.
Men nu hade en kraftig hövding för det svensksinnade partiet
växt upp. Det var Karl Knutssons släkting och trogna stöd
Sten Sture. Han hade av rådet blivit utsedd till riksförestån-
dare. Den döende konungen skall ha givit honom det rådet
att aldrig trakta efter kronan i Sveriges land, och herr Sten
var klok nog att taga varning av Karl Knulssons levnads-
öden, som tydligt visat, »att man denna tiden kunde vara
allt i Sverige utom konung», såsom Geijer säger.

Sten Sture hade samlat allmogen från de kringliggande
landskapen mot Kristians här och stod nu väster om Brunke-
berg. Inför det viktiga avgörandet talade han manliga orå
till sitt folk. »Viljen I, sade han, »någonsin njuta fred och
frihet i Sverige, så stån i dag fasta med mig och viken ej!
Jag skall gladeligen våga liv och blod och allt vad jag har.
Viljen I göra på samma sält, så räcken upp edra händers —
»Det vilja vi med Guds hjälpl ropade alla och räckte upp
händerna samt slogo tillsammans sina sköldar. Fulla av hopp
tågade de mot åsen, sjungande:

DANSKE konungen Kristian I hade prövat all upptänk-

»I Guds namn farom vi,

hans nåd begära vi.

Nu dragom vi till Stockholms by,
Gud give, Kristian ej ville bortfly.»

Nu börja de klättra uppför åsens västra sida. Med klap-
pande hjärtan åse herr Stens maka och Stockholms invånare
