EN LYCKOSAM FREDENS TID. 495

bakaslagna. Sten Sture fäller dock ej modet. Än en gång
lyckas han ordna sina män till anfall. Nu vill han dock pröva
ett annat sätt att fördriva fienden från höjden: han vänder
sig mot den danska styrka, som står nedanför åsens västra
sida, vid Sancta Klaras kloster. Den sviktar vid svenskarnes
anfall. Kristian ser det och ilar med huvudstyrkan ned till
hjälp. Här nere på jämn mark rasar nu en långvarig, blodig
kamp, ty varken svensk eller dansk vill vika. En fattig
bonde, kallad Starke Björn, går framför riksföreståndarens
häst och röjer väg med ett väldigt slagsvärd. Till slut måste
danskarne draga sig tillbaka uppför höjden. Svenskarne
storma den för tredje gången. Stockholms borgerskap, som
även förut käckt tagit del i striden under anförande av be-
fälhavaren på slottet, den tappre Knut Posse, gör samti-
digt ett utfall och stormar uppför åsens södra sluttning. Öster-
ifrån kommer riksföreståndarens vän Nils Sture anryc-
kande med dalkarlarne. Han blev i början av slaget sänd en
nordlig omväg för att kunna oförmodat falla danskarne i si-
dan. Inför detta tredubbla anfall är danskarnes tapperhet
fåfäng. Fem hundra av deras riddare ligga fallna kring dan-
nebrogen, deras röda fana med det vita korset. Den faller 1I
svenskarnes hand. Kung Kristian har kämpat som en riddare
anstår och är sårad. Danska hären upplöses i vild flykt.

Kristian, som skrutit, att han skulle »låta sin småsven herr
Sten smaka riset», lyckades knappt rädda spillrorna av hären
ombord på flottan och undkomma till Danmark. Men Sve-
riges folk jublade, ty dess frihet var räddad. Det hade givit
en minnesbeta, efter vilken landet i nära 30 år fick vara i
fred för danska angrepp.

En lyckosam fredens tid.

ändring i de svenska städernas styrelse, där tyskarne
alldeles tagit överhanden (jf. sid. 423 och 427). I den
förut anförda skrivelsen om »Danske kong Christierns handel!

' Se sid. 459.

I :N FÖLJD av slaget på Brunkeberg blev en viktig för-
