504 STEN STURE DEN ÄLDRE.

norr om Stockholm, och fråntagit dem deras banér. Samma
öde drabbar nu Sten Stures män. Under stor manspillan
drivas de tillbaka av den fientliga övermakten. Nere vid
bron till Helgeandsholmen blir sådan trängsel, att många
kasta sig i Norrström för att ej bli ihjälklämda. Sten Sture
själv svävade i största livsfara. För att ej bli nedhuggen
sporrade han sin springare ut i Norrström, och simmande bar
honom det kraftiga djuret genom strömmen till en av slot-
tets vattenportar.

Nu måste herr Sten nedlägga riksföreståndarskapet och er-
känna Hans som konung men erhöll i stället ansenliga för-
läningar, bestående bl. a. av Finland samt stora delar av
Södermanland.

Äntligen en konung i Sverige igen!

huvudstad, svällde hans hjärta av stolthet och förhopp-

ningar om den lyckliga framtid, som nu skulle upprinna
efter alla strider och all oro. Skämtande frågade han herr Sten,
om denne också sörjt för en god anrättning på slottet till
sin konungs mottagande. Då pekade den avsatte riksföre-
ståndaren på de svenska herrar, som följde efter, och svarade:
»Det må desse bäst veta; de hava själve både bryggt och
bakat.» Under festligheterna skall konungen vid ett tillfälle
ha yttrat till Sten Sture: »Herr Sten, I haven lämnat mig
ett ont testamente i Sverige: bönderna, som Gud skapat till
trälar, haven I gjort till herrar, och de som herrar skulle vara
viljen I göra till trälar.»

En tid därefter kröntes Hans i Stockholms Storkyrka av
ärkebiskopen till Sveriges konung. Då var det månget svenskt
hjärta, som svällde av stolthet, och ännu fler voro för en kort
stund fyllda av ljuva förboppningar. ”Ty mer än en frälse-
man hade länge brunnit av länglan att bli slagen till riddare
och sålunda bli berättigad till tilltalsordet »herr»; men blott en
konung kunde utdela denna värdighet. Och som Sverige un-
der nästan en hel mansålder icke haft någon konung, var

WÄR konung Hans vid Sten Stures sida red in i Sveriges
