ÄNTLIGEN EN KONUNG I SVERIGE IGEN! 505

där nu en sådan brist på ädla riddare, att Sten Sture var
den ende. Och — vad som än oefterrättligare var — hans
maka var den enda i hela landet, som fick tituleras »fruws. Då
kan man förstå, hur de andra frälsekvinnorna måste ha känt
det! Hur måste ej de ha längtat och trängtat efter att Sve-
riges rike skulle få en riktig konung med åtminstone den
kungliga befogenheten att tillskapa herrar och fruar! Rim-
krönikan finner rent av häri en av de mera tungt vägande
skälen till att Hans togs till Sveriges konung. Den säger:

»Var frälsekvinna ville heta fruga,

på deft andra skulle sig för henne buga:

så framfuse voro de hustrur då,

att de hade gärna låtit sig till riddare slå,

om de hade piltebarn i buken haft.»

Hur många av dem fingo sin längtan stillad? Här blir
hävdatecknaren stående undrande och spörjande. Men han
kan ej värja sig för en ängslande tanke, att många förhopp-
ningar blivit gäckade, fastän den nye konungen utdelade rid-
darslaget till ej mindre än ett halvt hundratal frälsemän.

Hans var nog en
av de bästa unions-
konungarne. Vis-
serligen hade han
tider av svårt tung-
sinne, då han an-
sattes av misstänk-
samhet och kunde
begå - våldshand- t/
lingar, som han HE

sedan ångrade, |
men under vanliga |
förhållanden — var
han gladlynt och
välmenande. Det
hjälpte dock ej, ty
det hade nu gått
så långt, att själva
unionen var för-
hatlig — för den Tronföljarens, prins Kristians, sigill.

