SVANTE STURE OCH HEMMING. GADH. 519

sAllra käraste hjärtans vän, skynden Er hit upp igen det
snaraste I kunnen! Jag vet icke, vad de stämpla häruppe,
medan Ert herradöme är där nere . . . .

P. S. Allra käraste hjärta, hade jag haft så stor längtan
efter vår Herre, som jag haft efter Er i denna fasta, då hade
jag antingen varit hos honom eller han hos mig. Men Gud
förbjude, att I skolen dväljas där länge nere efter påskenls

I december 1511 for herr Svante till Västerås för att där
dricka jul med de sina. På nyåret hade han överläggningar
med sina vänner bergsmännen angående den nyligen upp-
täckta, mycket lovande silvergruvan vid Sala. Under sam-
talet blev han plötsligt dödsblek och fick ett anfall av svin-
del. Han gick ut, men strax utanför dörren föll han död ned.

Det var en man med gott hjärta, som så gick ur tiden.
Visserligen var han häftig och hans hand snar att slå till,
men lika snar var han att räcka den till försoning igen. Glad-
lynt var han, modig och frikostig mot sina vänner — med ett
ord sådan som hjälten i de fornnordiska sagorna. Kärt
var för allmogen minnet av hur rikströreståndaren brukade
stiga in i bondens stuga, hur han med trofast handslag häl-
sade både man, hustru och barn, åt vid samma bord som de
och under muntert samspråk tog reda på hur de hade det
och vad de önskade. En sådan natur blir älskad lika mycket
för sina fel som för sina förtjänster.

Litteratur: C. F. Allen, De tre nordiske Rigers Historie 1497

—1536: del I.

Gottfrid Carlsson, Hemming Gadh, en statsman
och prelat från Sturetiden; häft. kr. 5:50.

Emil Hildebrand, Hemming Gadhs oration mot
danskarne (Historisk tidskrift 1886).

Verner Söderberg, Det Hemming Gadh tillskrifna
talet mot danskarne (Historiska studier tillägnade
Harald Hjärne 1908; häft. kr. 18: —).
