Kristian II

dare, konung Hans, också till en annan värld. Han efter-
träddes i Danmark och Norge av sin son Kristian II.

Sägnen förtäljer om onda förebud vid Kristians födelse,
varslande om stora olyckor. Han hördes gråta högljutt i
moderlivet. Då han kom till världen, var hans högra hand
hårt knuten, och när man öppnade den, befanns den vara
full av blod.

Kristian hade fått en uppfostran, ovanlig för en blivande
konung. Han hade icke någon högförnäm hovmästare, inga
adliga lekkamrater. Fadern anförtrodde honom åt en ansedd
och rik borgare i Köpenhamn, på vilken han satte stort
värde. I det borgerliga hemmet hade så kommit en liten
prins med röda kinder och ostyriga lockar och ögon, som spe-
lade av pojkaktig odygd. Det var ingenting ovanligt, att
hans lärare vid lästid fann honom sittande grensle högt
uppe på en husgavel eller kravlande uppför takbranter eller
ock ute på upptåg med stadens pojkar.

Men om aftnarna kunde han sitta så stilla och timtals
lyssna, när husfadern berättade. Deéenne visste så mycket om
främmande länder, ty han drev en stor handel med dyrbara
utländska varor. När då talet föll på Danmarks frälse-
män, blev hans ton bitter: dessa övermodiga herrar, som
sågo föraktfullt ned på köpmannen och hantverkaren, de
hade trängt både borgare och bönder från deras urgamla rätt
att deltaga i landets styrelsel Blott adelsmän och biskopar
fingo ju komma till herredagarna, blott de sutto i riksrådet!
Liksom en borgare inte skulle kunna älska sitt fosterland
lika högt som de! Liksom han inte kunde ha lika goda råd
att ge sin konung, fast han inte var adelsman! Och den for-

l :J LÅNGT efter Svante Sture gick hans främste motstån-
