KRISTIAN II. 521

dom frie bonden, 1 vilket elände hade icke adelsväldet sänkt
honom! — Nämndes hanseaterna, då blev fosterfadern
eld och lågor. Han kunde tala om, hur de under tidernas
lopp tvingat och lockat sig till handelsförmåner framför
Danmarks egna borgare, och hur de sögo till sig landets must
och märg. Han kunde göra det klart som dagen, att Dan-
mark aldrig kunde bli starkt och lyckligt, förrän både frälse-
männens och hansans övermakt brutits. Det var ord, som
Kristian aldrig glömde.

Det var ock annat tal, som ständigt ljöd i barnets öron.
Överallt i Danmark hörde han med förbittring talas om
Sverige, det hårdnackade, oregerliga Sverige, som kostade
Danmark så mycket blod och pengar. Det fanns mer än en
gammal hovman från hans farfars dagar, som kunde förtälja
om dennes mannaödande nederlag på Brunkeberg. Och ta-
lade Kristian med sin fader om Sturarne, så kom en ström
av vreda ord över konungens läppar.

Kristian växte upp till en kraftig, rikt utrustad yng-
ling. Han väckte allas beundran, när han vid torneringar
tumlade sin stridshingst och med lansen stötte den ene mot-
ståndaren efter den andre ur sadeln.

Något vilt och obändigt var det med denna ynglinganatur.
Det förtäljes, att han mutade väktarne vid slottsporten att
hålla denna öppen för honom nätterna igenom; och så gav
han sig ut i staden, förde ett stojande nattliv och »syntes
helst där vinet smakade bäst och de vackraste kvinnorna
funnos». Men när hans fader fick veta det, vankades det
både straffpredikan och prygel, tills prinsen föll på knä och
lovade att aldrig göra så mera.

Som regent visade sig Kristian genast från början vara
allmogens vän och beskyddare. Ideligen reste han omkring
I landet för att skipa rättvisa och tillse, ait styrelsen sköttes
till folkets fromma. Gärna lät han den som hbhade något på
hjärtat komma till tals med sig. En märkvärdig förmåga
hade han att vinna människor. Men ve den som här litade
på kungsordl! Hans misstänksamhet och hans obändiga lynne
kunde bryta ut i vilt raseri och gjorde honom snart lika
mycket fruktad som älskad. Det frö till själssjukdom, som
fanns nedlagt hos fadern, var hos Kristian utvecklat på
ett förfärande sätt.
