KRISTIAN II. 523

de beslut, som kungen fattat I rådet, eller hittade på nyheter,
som man aldrig förr hört talas om i Danmarks rike. De hög-
förnäma herrarne fnyste av harm vid tanken på, att denna
»sgamla holländska trollpackas, denna torgmadam, skulle
regera Danmarks rike och tränga undan ättlingarne av gamla
berömda släkter. Och hatet mot Sigbrit överflyttades på
den oskyldiga Dyveke, som ju blivit anledningen till mo-
derns stora inflytande. Hon skulle också bli ett oskyldigt
offer för hatet.

Den danske adelsmannen Torben Oxe, en rå och samvets-
lös natur, greps av en häftig åtrå att äga den sköna Dyveke.
En dag förgrep han sig på henne i konungens egen sängkam-
mare. Både Dyveke och Sigbrit höllo emellertid tyst med
händelsen. Men Torben Oxe hade en fiende i en slotts-
skrivare, och denne hade spionerat på honom. Nu berättade
skrivaren för konungen, vad han visste och kanske mer till.
Sigbrit och Dyveke förklarade emellertid inför Kristian, att
angivaren for med osanning. Från den stunden sökte ko-
nungen efter en förevändning att göra sig av med skrivaren,
och en sådan var ej svår att finna. Han blev beslagen med
försnillning och straffades med galgen, ett slut som den i
alla avseenden föraktliga varelsen gjort sig väl förtjänt av.

Men blott några månader därefter inträffade det förfär-
ligaste: Dyveke rycktes bort i sin blomstrande ålder — död
av gift, sade folket och utpekade Torben Oxe som gärnings-
mannen.

En dag, då det är fest på slottet, kallar konungen honom
till sig och spörjer i en förtroligt skämtsam ton, om han verk-
ligen haft något förhållande till Dyveke. De närstående giva
herr Torben tecken att tänka sig väl för, innan han svarar;
men helt bekymmerslöst och med bibehållande av den
skämtsamma tonen låter denne kungen veta, att han nog
hade traktat efter Dyvekes gunst, men påstår, att han aldrig
uppnått något ynnestbevis. Då kungen får höra detta, för-
ändras med ett hans ansiktsuttryck, han blir mållös och ser
fruktansvärd ut. En av de närstående hovmännen säger då
till Torben: »Stora summor skall du en gång vilja betala
om du kunde göra det osagt, som du så dåraktigt talat. Det
var en ond ande, som ingav dig dessa ord.»

Kristian anklagade nu Torben Oxe inför riksrådet för ati
