STOCKHOLMS BLODBAD. 539

fram en liten lapp, som han smugit in, med påskrift:
»Till denna besegling är jag nödd och tvungen.» :När
han skrev under, hade han förutsett faran och räddade
sig på detta sätt — eller kanske rättare sagt: man fick
en förevändning att rädda honom. Det är ganska tro-
ligt, att Hans Brask haft Gustav Trolles hjälp att på-
räkna, ty de bägge kyrkofurstarne stodo varandra rätt nära
I åsikter.

Men med de andra ständerna hölls rannsakning. Mörkret
föll på, men förhöret fortsattes vid eldsljus. Kristian hade
avlägsnat sig. Kände han sig hemsk till mods vid att vara
ansikte mot ansikte med sina offer?

När rannsakningen var slut, öppnades salens dörrar, och
väpnade män visade sig. De gingo omkring med bloss och
facklor, letande i det halvskumma rummet efter dem som de
skulle gripa. De gingo och kommo igen, alltjämt hämtande
nya offer. Där blevo präster, adelsmän och borgare, ja även
kvinnor »förde av en hop skälmiske bödler uti svåra otill-
börliga fängelser och försmädelige rövares förvaring». ”Till
slut kom vakten icke mer tillbaka. Men de som lämnats kvar
hade även de en hemsk natt att genomleva. Vad skulle deras
öde bli nästa dag?

På morgonen den 8 november tillsattes en domstol, som
bestod av präster, bland dem Trolle. Ordförande var en dansk
biskop. Domstolen förklarade de anklagade för uppenbara
kättare, d. v. s. avfällingar från den heliga kyrkan,
därför att de vågat döma en biskop. Det hade endast på-
ven rätt till (se sid. 320). Konungen bestämde själv straf-
fet. Det vart döden. Domen fälldes på befallning av samme
Kristian, som lovat, att det förflutna skulle vara glömt och
förlåtet.

Om vad som sedan följde berättar ett trovärdigt ögon-
vittne, Sveriges förste verklige historieskrivare, den store
folkpredikanten Olavus Petri! i sin Svenska krönika:
»Därefter lät konungen blåsa med trumpeter och utropa, att
ingen skulle gå ut av sitt hus utan alle skulle bliva där inne,
där de voro. Och vid middagstid lät han leda bispen i Skara
och bispen i Strängnäs med de riddare och riddersmäns män

1 3e avd. II: sid. 316.
