558 SVENSKT ALLMOGELIV MOT MEDELTIDENS SLUT.

Oftast fick väl odlingen på den avlägsna och grundligt ut-
sugna jordbiten nu förfalla, och när några år gått, vittnade
blott några hopplockade stenrösen på en jämnad yta om
att människor där en gång arbetat i sitt anletes svett.

Ej sällan hände det, att tvister uppstodo om sådana nyod-
lingar därigenom att den, som röjt marken, i förtid övergav
sin jordlapp men sedan helt oväntat återvände dit och fann
en annan på platsen. »Far någon i öken eller allmänning?,
heter det i Upplandslagen, »rödjer och rymmer, bort far han,
till kommer en annan när hans ruda,! bryter [upp stubbar
och sten] på hans bröta, barkar och bleker,” kommer om med
[gärdes]gård och värn; upp kommer den, som förut rödde,
och säger: ”Vi kom du i ruda min?” — ”Nej', säger han, ”det är
ruda min och ej din. Jag har barkat och blekat!” Då har den
vitsord, som omgivit marken med gärdesgård och bor därpå,
och den have förverkat arbete sitt, som först röjde.»

Nyodlingarna voro dock ingalunda alltid av denna till-
fälliga beskaffenhet. De kunde också växa ut till verkliga
utgårdar till den huvudgård, dit marken hörde. Den vanliga
benämningen på en sådan utgård var torp. Det förekommer
i namn på en mängd gårdar och socknar och visar, att dessa
ursprungligen varit utgårdar, som sedan blivit självständiga
gårdar och ibland 1 sin tur givit upphov åt nya utgårdar.
Socknar med namnet Torp eller Torpa förekomma fler-
städes i skogstrakter eller eljes där bygden är av jämförelsevis
sent ursprung. I Bohuslän finns t. o. m. ett Torpa härad.
Det ligger, som man kunde vänta, i en ganska oländig trakt,
som jämförelsevis sent blivit odlad.

Samma betydelse som »torp» ha i gårdsnamn sammansätt-
ningar med orden boda,? bråten,! böle, säter och sel.

I stall och ladugård.

Bland husdjuren var särskilt den svenska hästen av
ålder frejdad. Redan den gotiske historieskrivaren Jordanes,
som levde på 500-talet e. Kr., berättar, att hästar utfördes

! Röjning. — ? D. v. s. märker träden kring nyodlingen med
hugg i barken. ? Av»bodar» = skjul. Därmed menades ursprung-
ligen vad vi kalla fäbodar. — ' T, ex. Slätbråten: av bryta

[upp mark].
