DET DAGLIGA ARBETET PÅ ÅKER OCH ÄNG. 561

Riddarväsendet och stormannaväldet voro naturligtvis
till gagn för hästaveln men inverkade menligt på husdjurs-
aveln i allmänhet, därigenom att allmogen förtrycktes genom
våldgästning och utpressningar av olika slag.

Byns nötboskap stod under vård av en herde, som med
sfähundens» hjälp vallade kreaturen på byns gemensamma
betesmark. Ett av djuren skulle alltid ha en skälla vid halsen.
Herden hade en ganska ansvarsfull post. Han fick böta, om
boskapen ej hade tillräckligt med föda, om den tog skada,
när den gick över broar eller berg, om den gick för långt ut
i vatten eller dy. Kreaturen tyckas
därtill ha varit mer ostyriga och ond-
sinta än I vår tid — att döma av de
många bestämmelserna i landslagarna
angående husdjur, som skadat eller
dödat varandra. Herden ansågs vara
skyldig att reda sig mot en tjuv men
icke mot det våld, som en rånare
utövade; han var pliktig att hålla
vargen på avstånd, men för boskap,
som björn rev, var han icke ansvarig.

I - j Fähusen voro trånga och mörka,

En kvinna kärnande smör. 3 Å AS
Valvmålning från slutet och det måste ha varit en välgärning
av 1400-talet i Ösmo kyr- för kreaturen, när de tidigt om våren
ka i Södermanland, släpptes ut på bete. Fodret var vin-
tertiden ofta både knappt och klent.
Till god del bestod det av hö från kärrängar, torkat löv och
halm, ja under nödår, vilka ej sällan inträffade, fingo de
stackars djuren nöja sig med gran- och tallris, renlav, vit-
mossa, barkmjöl och till sist, när nöden var störst, torkad
gödsel. Såväl djurens vikt som mjölkavkastningen blev natur-
ligtvis därefter.! Men under sommaren blev det vida bättre

med avkastningen. Låt oss höra Olavus Magni berättal

»I alla Sveriges landskap finnes», säger han, »till följd av de
ymniga betena och de talrika boskapshjordarna en ansenlig
tillgång på smör. Men det är icke överallt lika gott. Där
betet är grovt, är smöret ej så kraftigt, som där betet
är finare. Men beredningssättet är detsamma överallt, och

1 Se härom ytterligare band II: sid. 170.
