568 SVENSKT ALLMOGELIV MOT MEDELTIDENS SLUT.

en huva, till dess — = - Z -
jakten började. I N =
Det spännande I. | a
ögonblicket kom FÖES=SSFA NW5 I =REk
med villebrådets | Z '

förtvivlade - an- N N I IE
strängningar att LVEM . Fa S”
undfly sin snabb- | T A VJE
vingade = förföl- R N %_, éz EE
jare. För att Å umtul! Ö J
följa — det het- NW  SSSSST

SSSSSSSSSSSV

M

sande skådespe- =
let krävdes ofta Jaktfalkens uppfostran. Ur Olavus Magnis ar-
den vildaste ritt bete om de nordiska folken.

över stock och

sten, ty det gällde att vara framme i det ögonblick, då
falken grep sitt offer. Annars var det fara värt, att rov-
fågeln ej lydde det rop, som återkallade honom till falke-
nären, utan gav sig av med sitt byte. Mest användes
falken för jakt på andra fåglar samt på hare. Större ville-
bråd kunde jaktfalken icke döda, men han hade i stället
att uppehålla rovet, till dess jägaren och hans hundar hunno
fram. För det ändamålet var han inövad till den ohyggliga
uppgiften att hugga ut ögonen på offret.

Falkjakt omtalas mycket tidigt i Sveriges historia. Bland
annat berättas om Olof Skötkonung, att han var en pas-
sionerad falkjägare. Dock torde i vårt land höken ha an-
vänts väl så mycket, dels emedan den var vanligare,
dels därför att den hade lättare att bland träd och buskar
fånga sitt rov.

Det vanligaste
jaktvapnet var
pilbågen. Mot
större djur an-
vändes spjut och
klubba. Man sök-
te dock även
fånga eller döda
villebrådet med
»Jaktfalkens huva. list. Man byggde

