580 SVENSKrT ALLMOGELIV MOT MEDELTIDENS SLUT.

rövare, eller den, som lurar
I ödemarkerna bland blod-
törstiga vilddjur. Genom $
de strängaste påbud är det 4
ock förbjudet att flytta &
eller bortföra sådana mär-
ken utom under krigsti-
der, då sådant sker för
att ej spejare och förrä-
dare skola vägledas.»

Den 2 februari firades
en stor fest till minne av
jungfru Marias rening. De
ljus, som skulle användas
till heliga ändamål, blevo
nu vigda, och med ljus i
händerna gingo prästerna
och menigheten genom
kyrkan och omkring kyr-
kogården. Denna  ljus-
vigning fick för folket
så stor betydelse, att dagen fick namn därefter, och kalla-
des kyndelsmässodagen.!

I fastans tredje vecka inföll askonsdagen, så kallad därför
att man strödde aska i sitt hår. Nu börjades den strängaste
fastan, då man, till tecken av sorg, icke fick bada, och då
mässa lästes var dag i kyrkan. När 8 veckor av fastan
gått, inföll palmsöndagen, då salt, vigvatten, rökelse
m. m. vigdes. Då börjades dymmelveckan.? På dymm el-
onsdagen fastbundos kläpparna å kyrkornas ringklockor.
Så kom skärtorsdagen, då man fick rengöra sitt hu-
vud från resterna av askan. Å långfredagens morgon
piskades barnen med ris, och sedan nedtog man det stora kruci-
fixet I kyrkan. Därpå vandrade man kring templet i pro-

Medeltida processionsfana.

1 Av det fornnordiska ordet kyndill = ljus (latinska candeöla =
ljus, varav ordet kandelaber kommer). — ? Dymmel, ursprung-
ligen dymbel, anses härleda sig från det engelska uttycket dum b-
bell: stum klocka, och torde vara besläktat med det gamla
svenska ordet dumbe: en som är stum.
