588 SVENSKT ALLMOGELIV MOT MEDELTIDENS SLUT.

då man var skyldig att fasta, då man Icke fick ingå äktenskap,
då alla rättegångshandlingar vilade och edgång var förbjuden,
då alla fromma beredde sig till julens värdiga firande, och då
man varje söndag efter gudstjänstens slut påmindes om skyl-
digheten att i rätt tid avlämna sin tionde. Adventsfastan
hölls dock icke så strängt som den stora vårfastan. Och den
13 december, den heliga Lucias dag, gjordes i vissa trakter
ett stort avbrott, då man plägade sig vida utöver det nöd-
vändiga. Denna fest synes vara av hedniskt ursprung, fram-
kallad av striden mellan ljuset och mörkret vid den tid då
mörkret är som starkast. För denna uppfattning talar seden
att den kvinna, som föreställer »Lussis, bär ljus på huvudet.

Julen var inne, den gamla hedniska midvintersfesten,
med vilken man, när mörkret var som djupast, hälsade det
återkommande ljuset. Den hade smält samman med den fest,
som kyrkan firade till minne därav att, såsom profeten säger,
»det folket, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus, och över
dem, som bo i mörko lande, skiner det klarliga». Under To-
masnatten svävade andar omkring de levandes boningar
och kunde göra mycket ont. Och under julnatten möttes
gengångarne i kyrkan för att fira mässa, omedelbart innan
det levande släktet samlades där i samma syfte.

Stora förberedelser gjordes i hemmen till julen. I synnerhet
var man flitig att baka; också se vi i den gamla almanackan
sil. 579, att bakning är framställd som en utmärkande sys-
selsättning för december månad. En viktig förberedelse var
brygden av julölet, som krävde särskild omsorg. Även hos
dem, som i vardagslag fingo nöja sig med svagt och tunt
öl, skulle jultunnan innehålla riktigt stark och god vara.
Nu breddes också julhalmen på golvet, dynor lades på bän-
karna, bonader hängdes kring väggarna, och på bordet fram-
sattes husets kostbarheter. Om aftonen gingo alla till bad-
stugan för att inviga sig till festen med ett grundligt bad.
Iklädd högtidsdräkt vakade man sedan i den rikt upplysta
stugan, till dess det blev tid att färdas till julottan. Till
julsederna hörde att äta bröd, bakat i form av en gumse eller
galt — ett minne av Frejs galt. För de fattigas räkning baka-
des till julen stora bröd, »tjocka och långa som barn på fem år».

Kom så annandagen, den helige Staffans dag, på vil-
ken man nedkallade Guds välsignelse över jordens säd och
