598 SVENSKT ALLMOGELIV MOT MEDELTIDENS SLUT.

I — hes och pipande. Den olycklige

blev en plåga för både sig själv
och sin omgivning.

De stackars spetälska vårdades
i sjukhus, vilka voro helgade åt
Sankt Göran och därför kallades
Sankt Görans hus. Det vanliga
namnet på sjukhus denna tid var
hospital, och spetälska betyder
egentligen [ho]spitalsjuka. Här
levde sjukdomens offer avspär-
rade från världen, liksom levande
begravda, tills döden kom och
befriade dem från deras hemska
öde. En av dem fick dock lov
att gå ut och tigga för hospitalets
räkning, men han var skyldig att

Sista smörjelsen. varna mötande genom att slå på

ett trästycke, skramla med en

harskramla eller ringa med en klocka, för att de skulle akta
sig för smitta.

Sjukdomen hade, liksom så många andra av mänsklig-
hetens värsta plågoris, sitt urhem i Österlandet, och genom
korstågsrörelsen utbreddes den snabbt i Europa. Under
loppet av 1500-talet avtog den emellertid nästan lika has-
tigt och upphörde på flera ställen alldeles. Numera före-
komma i vårt land endast några få fall om året.

En sjukdom, som under medeltiden ej sällan förväxlades
med spetälskan, var den veneriska smitta, som kallades
»pockor» eller »frantzosers. Det senare namnet fick sjuk-
domen antagligen därav, att den så fruktansvärt allmänt
utbredde sig efter fransmännens krigståg till Neapel år 1494.
Allt tyder på att de tygellösa landsknektarne fört smittan
med sig från Italien till mellersta Europa och där spritt
den vidare genom sitt liderliga leverne.

Alla underrättelser från 1500-talet angående sjukdomens
utbredning tyda på att den var ytterligt smittsam. Icke
nog med att de som begagnade samma dryckeskärl eller kläder
som den sjuke blevo smittade, utan det påstods, att dennes
andedräkt var tillräcklig för att överföra sjukdomen på en

Ta ON
W y

