604 SVENSKT ALLMOGELIV MOT MEDELTIDENS SLUT.

Släpp hund till honungskruka — han springer I med båda
fötterna.

Slå sten mot uggla, slå uggla mot sten, det gäller alltid
ugglans ben.

Döden blåser ej i lur för sig.

Den kommer ock fram, som med oxar åker.

Jorden är alltid frusen för lata svin.

Ont är ej gott, förrän värre kommer.

Han är ej bättre, som gömmer, än den, som stjäl.

Där skall starka ben till att bära goda dagar.

Ofta ligger ormen under rosenbusken.

Det är ej allt gott i magen, som i munnen är sött.

Munvig är bättre än snutfager.

Där det är hjärterum, är rum nog.

Den sig i leken ger, han måste leken tåla.

Att giva dårar råd är som slå vatten på gåsen.

Det är svårt lära gammal hund sitta.

Guldprov i glöd, vänprov i nöd.

Medeltida folkvisor.

till det värdefullaste. De äro alla av berättande

innehåll och behandla de mest olikartade ämnen.
Somliga besjunga gamla germanska hjältar, sådana som vwi
känna från islänningarnes fornsånger. Andra handla om
näcken, om älvor, troll och andra hemlighetsfulla naturväsen,
vilka levde i dåtida folktro. Men de flesta ha till ämne rid-
darlivet och skildra riddarnes äventyr och bedrifter samt i
synnerhet ädla jungfrurs och herrars kärlek.

3 V medeltidens världsliga litteratur höra folkvisorna

Havsfrun och herr Olof.

Herr Olof han sadlar sin gångare grå,
så rider han sig till havsfruens gård.
Men linden gror väl, men linden gror väl.
