I »skridfinnarnes»> land.

trängda rester av Nordens urinvånare, det s. k. äldre

stenåldersfolket, har vederlagts av den vetenskapliga
forskningen. De ha tvärtom kommit vandrande österifrån år-
tusenden efter våra germanska stamfäders bosättning i Sverige.
Man vet, att lappar ha funnits i vårt lands nordligaste delar
sedan de första århundradena av vår tideräkning, men först
mycket senare uppenbarade de sig i mellersta Sverige. I
Jämtland fingo de fast fot på 1500-talet, och två århundraden
senare uppträdde de så långt söderut som i Hälsingland och
Dalarne.

Låt oss först höra, vad Olavus Magni har att förtälja om
»skridfinnarne», som han kallar Lapplands inbyggarel

»Skridfinnarnes land har», säger han, »fått sitt namn därav,
att invånarne för att komma hastigt fram begagna sig av ett
slags långa och flata träspjälor, så kallade skidor, vilka fram-
till äro svängda uppåt i en båge. Dessa skidor binda de vid
fötterna och taga i handen en stav till att styra med, och så
ränna de ledigt uppför och utför och snett över de snöiga
bergen, allteftersom de själva vilja. Den ena skidan är en
fot längre än den andra, och den korta skidan bör hålla
samma längd som skidlöparen.

Tack vare sin skicklighet i att begagna slika redskap kunna
dessa människor bestiga fjäll, som eljes skulle vara fullstän-
digt otillgängliga, och rusa ned i de brantaste dalar, särskilt
vintertiden. Om somrarna går det ej lika lätt, ty ehuruväl
snön ej försvinner, blir den dock alltför lös och viker undan
för skidornas tryck. I alla händelser är intet fjäll så brant,
att dessa skridfinnar ej lyckas bestiga det på någon skickligt
vald omväg. När de lämnat dalarnas djup, taga de sig fram

DET gamla antagandet, att lapparne skulle vara undan-
