I SSKRIDFINNARNES? LAND. 619

om, menas tydligen de s. k. seitar eller storjunkare, som
ända in i senaste tid varit föremål för vidskeplig dyrkan. De
utgöras av egendomligt formade trästycken eller stenar, vilka
enligt somliga sägner en gång skulle ha varit levande varelser.
Enligt en uppgift av en lapplandspräst från 1600-talet skulle
namnet storjunkare vara av norskt ursprung och ha upp-
kommit därav att norrmännen kallade sina landshövdingar
junkare (junker). »Alltså», skriver vår sagesman, »kalla lap-
parne sina avgudar storjunkare, efter de hålla dem som Guds
junkare eller ståthållare.»

Lapparne visade stor vördnad för seitarna, togo av sig
mössan för dem, bugade sig och nalkades dem krypande på
händer och fötter. De offrade renar åt dem och smorde dem
alltemellanåt med blod eller tfett, allt för »att renboskapen
måtte väl trivas, fiskeri och fågelfångst väl lyckas» —
enligt vad en gammal lapp på 1600-talet upplyste sin själa-
sörjare om. Ännu på 1870-talet smordes enligt trovärdiga
personers uppgift stenseitar i Arjeploug av lappar efter
rikligt fiskafänge, och vid samma tid fanns 1 Gellivare soc-
ken en lapp, som när fiskelyckan varit god, brukade avtacka
sin storjunkare med att sticka en tobaksbuss I munnen på
honom.

Men var seiten icke givmild, fast han fått både offer och
tillbedjan, kunde det mycket väl hända, att lappen tog till-
baka vad han givit
honom, i synnerhet de
ståtliga renhornen, och
vände sig till en fri-
kostigare storjunkare.
Ja lapparne kunde
bete sig som riktiga
tyranner mot snåla
seitar. De foro ut i
hotelser och smäde-
sånger mot dem, miss-
handlade <dem med
hugg och slag eller till
och med slogo sönder
belätena. Från 1700-
talets början berättas Lapsk seite.

