I SSKRIDFINNARNES? LAND. 625

det man 1 vårt lands huvudbygder invaggat sig I den tron,
att hedendomen inom Sveriges gränser var ett minne blott,
skulle man uppe i Lappmarkerna göra häpnadsväckande
upptäckter.!

»Av barndop bland skogsbygdens folk» ger oss Olavus
Magni följande skildring i ord och bild: »De katolska präster-
nas fromma förmaningar ha bland den yttersta Nordens
avgudadyrkare uträttat så mycket, att en stor del av skogs-
bygdens människor blivit förda i kyrkans sköte och allt
större anledning finnes till förhoppningen, att de en gång
samt och synnerligen skola låta omvända sig. Att det dröjer
så länge härmed, har ögonskenligen sin orsak däri, att de
befinna sig på så långt avstånd — 200 italienska mil och
därutöver — från de kristna församlingarna, att de blott
mera sällan kunna komma i beröring med dessa. Emellertid
pläga de, som underkastat sig kristen sed och ordning, visa
sig mycket lydiga, fastän de blott en eller två gånger om
året kunna besöka sina dopkyrkor. Vid dessa tillfällen föra
de med sig sina dibarn att döpas. De bära dem i kor-
gar, som de bundit bakpå ryggen tillika med andra bördor,
däribland gåvor, bestående av särskilt dyrbara pälsverk,
avsedda att överlämnas åt prästen i stället för tionde.»

+ +
+

Lapparnes näringsfång voro under medeltiden desamma
som nu: renskötsel, jakt och fiske. Vargjakt ha de i alla tider
bedrivit med verklig lidelse. Vargen är deras och renarnas
dödsfiende, och lappen ger ej gärna upp förföljandet, förrän
blodet står honom ur näsa och mun. Lyckas han hinna upp
vilddjuret, ger han det ett kraftigt slag med skidstaven över
korsryggen, så att det förlamas i bakbenen, och sedan går
han med raseri och under utstötande av förbannelser mot
den lömske renplågaren till det kära värvet att utsläcka livs-
lågan hos denna varelse, som han hatar innerligast av alla.

För björnen hyser lappen däremot känslor av oskrymtad
vördnad och högaktning, allra minst sagt. Lapparne påstodo

1 Se härom bd IV: 393.
