I SSKRIDFINNARNES? LAND. 627

Avkomman av vild rentjur och tam renko blev »de ypperste
körrenar som 1i Lappland finnas», men bångstyriga och hårda
att tas med voro de. Förr eller senare kom alltid det ögon-
blick, då en sådan dragoxe i ilskan över att ej få springa så
vilt eller så långsamt han ville framför ackjan »kastade om
och med klövarna klappade den åkande all omkring». Denne
hade då ingen annan råd än att fortast möjligt stjälpa omkull
ackjan, kasta sig under den och låta det uppretade djuret
trumma med klövarna på åkdonets botten. Men i denna situa-
tion passade lappen på, så ofta han kom åt, att slå renen,
tills blodet stod ur munnen på det envisa djuret. Då först
blev renen spak och erkände människans överlägsenhet.

x +

Enligt en uppgift från 1600-talet av Gustav Adolfs lärare,
riksantikvarien Bureus, skall det ha varit Magnus Ladulås,
som utsträckt det svenska väldet över höga Norden genom
att lägga Lappland under sin spira. Han skulle nämligen ha
utlovat, att de som kunde bringa lapparne under Sveriges
krona skulle »få dem till egendoms. Detta skulle ha lyckats
för de s. k. lappefararne eller birkarlarne, storbönder
från Norrbotten, vilka av ålder drivit handel med lapparne.
Deras namn har antagligen uppkommit av Birkö-karlar,
d. v. s. män som plägade köpslå i Birkö, nuvarande Torneå
gamla hamn och handelsplats, vilken låg på Björkön i Torne
älv och alltså fått namn efter samma grunder som den ur-
gamla handelsplatsen Birka på Björkön i Mälaren.!

Emellertid var det naturligtvis svårt att från det svenska
rikets huvudbygder övervaka de kringströvande nomaderna
där långt uppe i Norden. Därför hittade regeringen på att
lägga den skatt, som skulle utgå från Lappmarken, icke på
lapparne själva direkt utan på birkarlarne, samtidigt som
den begränsade rätten att driva handel med lapparne till
ett visst mindre antal sådana »kristna karla lappafara».
Skatten utgick i en viss mängd »gråverk» eller, som det också
kallades, »klockverk», d. v. s. ekorrskinn, samt mårdskinn,

1 Se sid. 232.
