628 I HÖGA NORDEN.

men växte under tidernas lopp i storlek och ökades med
skinn av hermelin och ren, renkött, s»benlösa gäddor», »bären-
fisko, d. v. s. egentligen »fisk från Bergen» eller m. a. o. stock-
fisk, silver m. m.

Birkarlarne sades »säga» var och en sina lappar och kunde
genom gifte eller på annat sätt överlåta de »lotter» de ägde i
Japparne på andra. Gustav Vasa höll strängt efter birkarlarne,
och under hans och hans söners tid gjordes den ena inskränk-
ningen efter den andra i deras privilegier. Därtill bidrogo de
klagomål, som alltemellanåt framställdes mot dem för över-
våld mot lapparne samt för deras »vederstyggliga levernes
bland dessa. Många äro särskilt exemplen på att birkarlar
lagförts för »hor med deras egne lappekoner,. Men å andra
sidan må ej förgätas, att birkarlarne ofta uppträtt som de
stackars lapparnes försvarare och hjälpare både i hungersnöd
och vid andra tillfällen. Och liksom de lagt Lappland under
Sverige, ha de också kraftigt bidragit att värna det svenska
väldet i denna landsända mot intrång från såväl norrmän i
väster som ryssar i öster.

I början av 1600-talet avskaffades fullständigt birkarlarnes
gamla ensamrätt till lappskatten och handeln i Lappmarken.

Det har som birkarlarne sagts mera ont, än de förtjänat».
Detta omdöme har den grundligaste forskaren i deras historia
funnit sig äga fullt skäl att ändra därhän, att oom dem är
vida mera gott att säga än ont.

Litteratur: Edgar Reuterskiöld, De nordiska lapparnas reli-
gion; häft. kr. 2:50 (med utfönlig litteraturhänvis-
ning).

Johan Nordlander, Om Birkarlarne (Historisk tid-
skrift 1906 och 1907).

Gustaf B.Lundgren, Lappkvinnan Margareta (Små-
skrifter utg. af Norrländska studenters folkbildnings-
förening, n:r 7; häft. 50 öre).

K. B. Wiklund, Om lapparna i Sverige (Studentför-
eningen Verdandis småskrifter; häft. 25 öre).
