DEN YNGRE STENÅLDERNS SVENSKAR. 15

Av vissa arkeologiska fakta ha förfäktare av invandrings-
teorin slutit sig till att åkerbruksfolket kommit från Väst-
europa, måhända från de brittiska öarna, och därifrån först
invandrat till Jylland, dit de troligen lockats av den rik-
liga förekomsten av bärnsten.! En sjöfärd den långa vägen
över hela Nordsjön med den tidens primitiva farkoster är vis-
serligen otänkbar annat än under sällsynt gynnsamma väder-
leksförhållanden. Men då för tiden behövde man ej taga
risken av en så lång resa i ett sammanhang. Ett faktum
är nämligen, att England åtminstone under den äldre
stenåldern var landfast med Jylland. Och sannolikt har det
mellanliggande landets sänkning ännu i början av den yngre
stenåldern ej fortskridit längre, än att den nuvarande Doggers-
bank bildat åtminstone en ö. Att det invandrande åkerbruks-
folket kommit till Skandinavien just från Britannien
ha hypotesens upphovsmän slutit sig till av de många i
Norden påträffade fornsaker av sten, lera, bärnsten och
sedermera även av brons, vilka äro karakteristiska för såväl
sydvästra Skandinavien som för Britannien.

Överallt på sin väg genom Skandinavien tycks åkerbruks-
folket ha trängt undan jägar- och fiskarbefolkningen till
skogar, skärgårdar och andra mera ofruktbara nejder, medan
invandrarne själva togo för sig de bördiga, lättodlade trak-
terna längre in i landet. Småningom tyckas emellertid den
äldre och yngre stenålderns folk ha sammansmält såväl med
varandra som med nya invandrare under den yngre sten-
åldern.

Minst 4—53 årtusenden tillbaka i tiden kunna vi med stor
sannolikhet följa våra förfäders tillvaro här i landet. Att rasen
sedan under tidernas lopp uppblandats med annat blod, där-
om vittna både arkeologiska och historiska fakta. Från
Sveriges södra och västra delar har stenåldersfolket ut-
brett sig allt längre norr- och österut. Dess väg har gått
utefter kuster, sjöar och floder. Där var det nämligen lät-
tast att komma fram, där fanns det gott om fisk och det
bästa betet för boskapen. Med hjälp av gravar och lösa
fornminnen kunna vi följa våra stenåldersförfäder i spåren
så långt norrut som till trakten kring Kalix” älvs nedre lopp.

1 Se sid. 29.
