DEN YNGRE STENÅLDERNS SVENSKAR. 17

dock med den skillnad, att de i allmänhet hade sina boplatser
på fast mark. Både korn och vete voro på den tiden kända
i vårt land. Säden krossades till mjöl med en sten i en större ur-
gröpt sten, vilken tjänade såsom »kvarn» [illustr. bd I: 23 (21).1'
Bland husdjuren förekommo, utom nötboskap, får, getter och

1 En ganska betydande roll som födoämne under stenåldern spelade
även den egendomliga sjönöten (Trapa natans), en vattenväxt
med flytande, björklövsliknande blad och frukter av en hasselnöts
storlek med en kärna, vars smak mest påminner om den ätliga kastan-
jens. En massa fynd av fossila sjönötter utvisa, att växten under
stenåldern fanns i en mängd sjöar alltifrån Skåne till Uppland. Nu-
mera trivs den ej längre i vårt land. De e emplar, som ännu i vår
tid hade funnit en sista tillflykt i en vik av sjön Immeln norr om Kri-
stianstad, ha utrotats genom notdragning samt raritetshungriga
botanisters härjningståg. I södra Europa, i Kina, Indien och andra
trakter av Asien odlas frukten ännu i dammar och sjöar för kärnornas
skull. Man äter dem råa eller mal dem till mjöl, som man lagar gröt
eller bakar bröd av, och använder dem även som feberstillande medel.
I schweiziska pålbyggnader har man funnit Trapa-frukter samlade i
stora förråd.

Att sjönöten under stenåldern kunde trivas så mycket längre norr-
ut än nu berodde på att klimatet efter istidens slut under flera årtu-
senden var varmare än vårt. Då levde kärrsköldpaddan i Skånes, Små-
lands och mellersta Östergötlands sankmarker, medan den nu knap-
past vågar sig längre norrut än till mellersta Europa, och kronhjor-
tar funnos ända uppe i södra Dalarne. Sveriges sydligare trakter
hade på den tiden lika hög sommartemperatur som norra Frankrike
i våra dagar. En klimatförsämring vid slutet av bronsåldern, omkring
ett halvt årtusende före vår tidräkning, omöjliggjorde dessa värme-
behövande djurs och växters tillvaro så långt i norr.

I Småland, där ingående undersökningar gjorts över sjönötens forn-
tida utbredning, har det visat sig, att fossila frukter därav allmänt
påträffas i sådana för växtens trivsel ägnade vikar, där boplatser från
stenåldern förekomma. Det slår så gott som aldrig fel, att man där
hittar sjönötter i gyttjan. Likadant tycks förhållandet vara i Skåne.
Samme forskare, som letade efter sjönötter i de småländska sjöarna,
gjorde senare en undersökning i Ringsjön, som omges av en massa
stenåldersboplatser. Hans förvissning om att även där finna sjönöten
bekräftades vid första undersökningen i en mosse å det näs, som nu
delar sjön i två hälfter.

Vår sagesman drar av sitt undersökningsmaterial den slutsatsen,
att våra stenåldersförfäder odlat sjönöten i de vatten, utmed vilka de
drogo fram. De ha fört den med sig, när de flyttade in i Skåne, och
sedan planterat ut den i den ena sjön efter den andra. Denna hypotes
är så mycket sannolikare, som sjönötens frukter ej kunna spridas med
vattnets hjälp. De sjunka nämligen till bottnen genast vid avfallan-
det.
