DEN YNGRE STENÅLDERNS SVENSKAR. 19

första av de gåvor, vi fingo från Österlandet, sannolikt från
de bördiga slätterna kring Eufrat-Tigris och Nilen.t På olika
vägar ha dessa kunskaper under seklernas lopp utbrett sig
från land till land. En huvudväg för denna kulturfrämjande
utveckling tycks ha gått längs Afrikas nordkust och Euro-
pas västkust. Vad jordbruket betytt för de folk, som blivit
delaktiga av dess välsignelse, förmå vi nu knappast fullt
tänka oss in i. Det är utan jämförelse den mest genomgri-
pande omvälvning, som mänsklighetens levnadsförhållan-
den någonsin genomgått. Boskap och spannmål gåvo män-
niskan en säker tillgång på livsmedel även under vintern.
Hela hennes tillvaro blev därigenom tryggare.

Ett uttryck för stigande välmåga och begynnande kultur
äro de mäktiga gravbyggnader av sten, som man nu börjar
uppföra. Bruket att åt de döda bygga stenkammare har
sannolikt utbrett sig från Egypten, antagligen i samband
med kännedomen om sädesslagen.?

För vårt lands bebyggelse har jordbrukets införande, så-
som förut nämnts, haft den betydelsen, att befolkningen dra-
git sig längre in i landet än förut, till de stora bördiga slät-
terna.

Grimberg, Världshistoria bd 1: 35 och 338. I Babylonien an-
ser man sig nu ha funnit de vilda urformerna såväl till samtliga bo-
skapsdjur som till de äldsta sädesslagen: kornet och vetet.

2 Den norske religionshistorikern Georg Sverdrup anser, att de
stora stengravarna byggdes ej blott för att ge den döde en egen bo-
ning utan också för att hindra honom från att gå igen. Stendösen och
gånggriften ha för den avlidne varit både ett hem och ett fängelse, från
vilket han ej kunde bryta sig ut. De trånga hällkistorna från den
yngsta stenåldern likna däremot mera ett fängelse än en boning för den
döde. Och i ännu högre grad gäller detta om brons- och järnålderns
ofta kolossala gravhögar av jord eller sten, vilka »tyngde» den döde,
så att han omöjligen kunde gå igen. Enligt Sverdrups åsikt möter
man alltså vid sidan av önskan att vårda och ära den döde en allt
starkare fruktan för gengångare. Först med de dödas jord f äs t=
ning — obs. uttrycket! — i vigd jord och gravkorsets införande
minskades fruktan för dem. Men ännu för hundra år sedan var det
allmän sed i vårt land att kasta stenar eller kvistar på platser, där
någon mördats eller omkommit genom olycksfall, för att »binda» den
farliga vålnad eller gast, som ansågs hålla till där. På samma sätt
ansågs man böra förfara med missdådares gravar utanför kyrko-
gården: man borde hjälpa till med att hindra den farliga varelsen
från att spöka.
