HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT BEDÖMA FORNSAKERNAS ÅLDER. 59

ter. Liksom naturforskaren inom djur- och växtvärlden sökt
utforska, hur den ena arten utvecklats ur den andra, söker forn-
forskaren utreda tids- och lokalsammanhanget mellan olika
redskapsformer, smycken m. m., avgöra vilken epok och vil-
ken trakt varje typ tillhör.! Underbart är därvid att se, säger
Montelius, hurusom »steget från den ena typen till den
andra, då det är fråga om mänskligt arbete, vanligen är
lika kort som mellan två närstående arter inom djur- och
växtvärlden».

Visserligen har det under den arkeologiska forskningens
fortgång i och med den allt rikare tillströmningen av nya
fornfynd visat sig, att den Monteliusska typologin får använ-
das med en viss försiktighet med hänsyn bl. a. till att ut-
vecklingen gått olika hastigt i olika trakter; men i stort sett
har den varit ovärderlig för att bringa reda i det rika mate-
rialet. Och metodens upphovsman var själv ingalunda slaviskt
bunden av sin typologi utan arbetade alltid med vaken blick
för de mera yttre hjälpmedel, som erbjödo sig för fastslå-
ende av ett fynds ålder.? En synnerligen välkommen hjälp
att avgöra detta slags frågor har man ofta, när det gäller järn-
åldersföremål, i sådana fynd från kulturländerna vid Medel-
havet, som man kan med säkerhet datera, framför allt i
den massa romerska och senare även arabiska mynt, som

t För stenålderns vidkommande har Montelius fastställt dess olika
huvudepoker med ledning av gravformerna och uppdelat
huvudepokerna i underavdelningar med ledning av yxformerna.
Medan den yngre stenålderns gravformer äro fyra till antalet: jordgravar,
stendösar, gånggrifter och hällkistor, förete yxtyperna en vida rikare
mångfald, såsom trindyxor, spetsovala, tunnackiga, tjocknackiga
och båtformiga yxor.

För periodindelningen inom brons- och järnåldern har däremot ett
mycket använt dräkt- och prydnadsföremål, nämligen säkerhetsnålar
eller spännen, s. k. fibulor, spelat största rollen för typologins
fastställande.

Forskarens mödor vid arbetet med fornfyndens systematiserande
mångdubblas genom en rent praktisk svårighet. Det väldiga materialet
är nämligen spritt på hundratals offentliga och privata samlingar, och
massor därav ligga ännu opublicerade i museerna.

> Han har själv varnat för allt slags ensidighet vid metodens till-
lämpning. BIl. a. säger han: »Man får ej utgå ifrån den förutsättningen,
att i en typserie det simplare föremålet alltid är det äldre. Det simp-
lare kan stundom vara mycket ungt och en följd av formens och orna-
mentens förfall.»>
