70 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

trott sig igenkänna invånarne i Tjust. De bästa handskrif-
terna ha dock namnformen » theutes,, och Jordanes
uppger, att detta folk bodde i samma trakt som »bergio»,
shallin» och »liothida». Av dessa skäl förlägger Lauritz Wei-
bull s»stheutes'”» boningsplats till Tjute å, en nordlig biflod till
Råån i norra Skåne. »Ragnaricii» torde ha varit in-
vånarne i norra Bohuslän, det gamla Ra[h]nrike. Invånarne
på öarna i landskapets västra del voro måhända det folk,
som Jordanes kallar »v ua greotingis»”: ögrytingarne, ett
namn, som sannolikt syftar på den steniga marken på dessa
öar eller på där uppförda stenborgar.? Emellertid har namnet
också tolkats som »örgrytingarne»: inbyggarne i Örgryte,
en numera med Göteborg inkorporerad trakt, som måhända
fordom haft större omfång. Eftersom Jordanes emellertid
uppger, att »utanför euagreotingis bo ostrogothizx», varmed
östgötarne måste avses, så är det tänkbart, att med »ögry-
tingarne» menas invånarne i den stora övärld, som Gryts
skärgård i Östergötland utgör.

Kampen mellan svear och götar.
Sid. 93—94 (89).

LAND DE FOLKSTAMMAR, som under järnåldern

bodde i vårt land, voro svear och götar de för-

nämsta. Svearnes rike var ett Mälarvälde, götarnes
bygder utbredde sig på Vänerns och Vätterns bördiga strän-
der. Mellan dessa stammar bildade Tivedens och Kolmår-
dens väldiga ödeskogar länge en gräns, som i hög grad för-
svårade all beröring folken emellan, fredlig såväl som krigisk.
Så förblev det ända till inemot 400-talet. Då blev det annat
av. Då börjar en ny period i vår historia.

Under århundradena närmast förut hade de båda huvud-
stammarna av vårt folk genomgått en utveckling av mycket
olika art: götarne, som stått i livlig beröring med german-
folken på Europas fastland, hade vunnit rikedomar men

1 På Orust och Tjörn finns det särskilt gott om forn- eller byg-
deborgar från 400- och 500-talen. På Orust ligga de tätare än i någon
annan trakt av Götaland.
