IVAR VIDFAMNE, BRÅVALLA SLAG. 27

svarar: »Först skall du få sänka kung Haralds baner», och så
hugger han av henne vänstra handen. Därefter ger han den
ene kämpen efter den andre banehugg. Men själv är han så
svårt sårad, att ena lungan tränger ut genom bröstet.

När konung Harald ser det väldiga manfallet i sin hird;
reser han sig på knä i sin stridsvagn, där han förut suttit,
tar ett svärd i vardera handen och låter driva hästen mitt
in i fiendernas led. Här åstadkommer han stor manspillan,
men till slut får han själv dråpslaget av en klubba. Det säges,
att hans egen härhövitsman, Brunt, dräpt honom, men att
det i själva verket var Oden, som antagit Brunes skepnad.

Då kung Ring sporde, att Harald var död, lät han avblåsa
striden. Därefter lät han kasta upp en stor gravhög åt den
fallne. När högen var färdig, åkte den döde konungen in
däri, sittande i sin stridsvagn. Inne i högen dräptes hästen,
och den hädangångne brändes. Klagande gingo Haralds
trogna omkring bålet, allt under det de där kastade in sina
bästa vapen och dyrbaraste klenoder. Därefter slöts högen.
Men Sigurd Ring var nu konung över hela Sverige och Dan-
mark.

Så lyktades det namnkunniga Bråvalla slag. Vissa huvud-
drag av denna den nordiska sagolitteraturens väldigaste
kamp ha av moderna forskare förflyttats från fantasins
till verklighetens värld, och slaget anses ha stått omkring
år 750 på den stora slätten norr om nuvarande Norrköping.
Bråvallaslaget betraktar man numera som slutakten i den
långvariga kampen mellan svear och götar. Att det skulle
ha utkämpats för att den gamle Harald Hildetand skulle få
dö en ärofull död, är ju ett påtagligt sagomotiv. Den histo-
riska verkligheten anses vara den, att östgötarne ända
dittills hade bevarat sin självständighet gent emot svea-
konungen men måhända i stället kommit i beroende av
Danmarks konung. Den omständigheten, att danska trupper
kämpade på samma sida som östgötarne, tyder därpå.!

x

! Ett bevis för att östgötarne förmått hålla svearne stången wid
den tid, då västgötarne dukade under för dem, se arkeologerna i Öster-
götlands fattigdom på guldfynd från 500-talet, i jämförelse med de
andra landskapen. Den rimligaste förklaringen anses vara den, att
när svearne ryck e fram, grävde folket i hotade landsändar ned sina

